1703RV Carl XII:s Bibel
TITUS, 1. CAPITLET
PAULUS hälsar Titum, v. 1. Och säger att han därföre hade levt
honom kvar i Creta, att han skulle besätta städerna med Präster, v. 5. Beskriver
så först, vad en Biskop eller Präst skall vara för en man, v. 6. Och vad hans
ämbete är, v. 9. Sedan, hurudana de förförare och falska Lärare äro, v. 10. Och
befaller honom straffa dem, att de må låta bliva deras fabler och människors bud,
v. 13.
I. Paulus berättar om sin kallelse; och hälsar Titum.
Tit 1:1. PAULUS, Guds tjänare, och JESU Christi Apostel, efter Guds
utvaldas tro, och sanningenes kunskap, vilken är efter Gudaktighet *,
* 1. Tim. 3: 16. cap. 6: 3.
Tit 1:2. I hopp
om evinnerligit liv, det Gud, som icke ljuga kan *, för eviga tider * utlovat
haver; *
* 4. Mos. 23: 19. 2. Tim. 2: 13. Rom. 16: 25. 2. Tim.
1: 9. * cap. 1: 2.
Tit 1:3. Men i
sinom tid haver han uppenbarat * sitt ord, genom predikan, den mig betrodd * är,
efter Guds vår Frälsares befallning:
* Eph. 1: 9. cap. 3: 9. Col. 1: 26. 2. Tim. 1: 10. 1.
Pet. 1: 20. * Ap. G. 20: 24. 2. Cor. 2: 12. Gal. 2: 2. 1. Thess. 2: 4.
Tit 1:4. Minom rättsinniga son Tito, efter den menliga trona: Nåd, barmhärtighet,
frid av Gud Fader, och HERRANOM JESU Christo, vårom Frälsare. *
* Eph. 1: 2. Col. 1: 2. 2. Tim. 1: 2. Philem. v. 3.
II. Huru Titus var lämnad i Creta till att beställa Lärare;
och hurudana de vara skulle.
Tit 1:5. Fördenskull lät jag dig kvar i Creta, att vad som
ännu fattades, skulle du beställa, och tillsätta i var stad Äldsta *, såsom jag
dig befallt haver:
* Ap. G. 14: 23. 2. Tim. 2: 2.
Tit 1:6. Den som är ostraffelig *, ene hustrus man; den där
trogen barn haver, icke anklagade för överdådighet eller genstörtighet.
* 1. Tim. 3: 2.
Tit 1:7. Ty en Biskop bör vara ostraffelig, såsom en Guds Skaffare;
icke ensinnig, icke sticken, icke drinkare *, icke våldsam, icke sniken efter
slem vinning: *
* 3.
Mos. 10: 9. Eph. 5: 18. 1. Tim. 3: 3. * 1. Pet. 5: 2.
Tit 1:8. Utan gästgivare *, älskandes det goda; tuktig, rättvis,
helig, kysk;
* 1.
Tim. 3: 2.
Tit 1:9. Hållandes sig fast vid det trofasta ordet efter lärdomen: på
det han må mäktig vara, både att förmana genom hälsosam lärdom *, och att övertyga
dem som emot säga.
* 1. Tim. 6: 3. 2. Tim. 1: 13. cap. 4: 3. Tit.
2: 1.
III. Beskrives falske Lärare, och huru man sig emot dem
förhålla skall.
Tit 1:10. Ty månge äro ock genstörtige, onyttige skvallrare
*, och bedragare, besynnerliga de av omskärelsen: *
* 1.
Tim. 1: 6. * Ap. G. 15: 1.
Tit 1:11. Vilkom
man måste tillstoppa munnen: de som hela husen förvända *, lärandes det sig
icke bör *, för slem vinnings skull. *
* 2. Tim. 3: 6. * Matth. 23: 23. * 1. Tim. 6: 5.
Tit 1:12. En av dem
haver sagt, deras egen Prophet (a): De Creter äro alltid ljugare, ond djur, late
bukar.
Tit 1:13. Detta vittnesbörd
är sant. Därföre straffa dem skarpliga, att de äro sunde i trone;
Tit 1:14. Och
icke akta på de Judiska fabler *, och människors bud *, som sig draga ifrå
sanningen. *
* 1. Tim. 1: 4. cap. 4: 7. * Matth. 15: 9. Col. 2: 22.
* Esa. 29: 13.
Tit 1:15. Dem
som rene äro (b), äro allting ren: men dem besmittadom och otrognom, är intet rent
*; utan både deras sinne och samvet är besmittat.
* Matth.
15: 11. Luc. 11: 39. Ap. G. 10: 15. Rom. 14: 14, 20.
Tit 1:16. De bekänna sig känna Gud; men med gärningarna neka de honom *:
efter de äro styggelige, och olydige, och till all god gärning förkastade.
* Jer. 4: 22. 2. Tim. 3: 5. Jud. Ep. 4.
V. 12. (a) Egen Prophet) Härmed förstås Epimenides, de
Cretensers Poet och Philosophus, den de hållit för sin Prophet, efter han
förmentes förkunna tillkommande ting; som av Diog. Laertio, och andre är till att
se.
V. 15. (b) De ene) Någre som till Christum voro omvände av
Judarna, voro än i den meningen, man skulle akta Mose stadgar; icke äta oren
djur, icke komma vid något orent, rc. Emot dem säger Paulus detta: Att sådant var
intet mer av nöden till akta.