Biblia 1873

KONUNG CARL DEN TOLFTES BIBEL

Gamla Testamentet

GENESIS.

FÖRSTA BOKEN MOSE.

1 Moseboken, kapitel 1-50.

Gamla Testamentet, välj bok:

1 MOS: 2 MOS: 3 MOS: 4 MOS: 5 MOS: JOS: DOM: RUT: 1 SAM: 2 SAM: 1 KUNG: 2 KUNG: 1 KRÖN: 2 KRÖN: ESRA: NEH: EST: JOB: PS: 1-75: 76-150: ORDS: PRED: HV: JES: JER: KLAG: HES: DAN: HOS: JOEL: AMOS: OBAD: JONA: MIKA: NAH: HAB: SEF: HAG: SAK: MAL:

Nya Testamentet, välj bok:

MATT: MAR: LUK: JOH: APG: ROM: 1 KOR: 2 KOR: GAL: EF: FIL: KOL: 1 TH: 2 TH: 1 TIM: 2 TIM: TIT: FILEM: HEBR: 1 PETR: 2 PETR: 1 JOH: 2 JOH: 3 JOH: JAK: JUD: UPP

1 Moseboken, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42 ⎜ 43 ⎜ 44 ⎜ 45 ⎜ 46 ⎜ 47 ⎜ 48 ⎜ 49 ⎜ 50

1873 Carl XII:s Bibel

1 MOSEBOKEN, 1. CAPITLET

Verlden, Menniskan skapas.

1Mos 1:1. I begynnelsen skapade Gud Himmel och Jord.

1Mos 1:2. Och jorden var öde och tom, och mörker var på djupet, och Guds Ande sväfde öfver vattnet.

1Mos 1:3. Och Gud sade: Varde Ljus, och det vardt Ljus.

1Mos 1:4. Och Gud såg ljuset, att det var godt. Då skilde Gud ljuset ifrå mörkret.

1Mos 1:5. Och kallade ljuset Dag, och mörkret Natt. Och vardt af afton och morgon den första dagen.

1Mos 1:6. Och Gud sade: Varde ett Fäste emellan vattnen, och åtskilje vatten ifrå vatten.

1Mos 1:7. Och Gud gjorde fästet, och åtskilde det vattnet, som var under fästet, ifrå det vatten, som var ofvan fästet. Och det skedde så.

1Mos 1:8. Och Gud kallade fästet Himmel. Och vardt af afton och morgon den andra dagen.

1Mos 1:9. Och Gud sade: Församle sig vattnet, som är under himmelen, uti besynnerligit rum, att det torra må synas. Och det skedde så.

1Mos 1:10. Och Gud kallade det torra Jord, och vattnens församlingar kallade han Haf. Och Gud såg, att det var godt.

1Mos 1:11. Och Gud sade: Bäre jorden gräs och örter, som frö hafva, och fruktsam trä, att hvart och ett bär frukt efter sin art, och hafver sitt eget frö i sig sjelfvo på jordene. Och det skedde så.

1Mos 1:12. Och jorden bar gräs och örter, som frö hade, hvart efter sin art, och trä, som frukt båro, och hade sitt eget frö i sig sjelfvo, hvart efter sin art. Och Gud såg, att det var godt.

1Mos 1:13. Och vardt af afton och morgon den tredje dagen.

1Mos 1:14. Och Gud sade: Varde Ljus uti himmelens fäste, och åtskilje dag och natt, och gifve tecken, månader, dagar och år. 15. Och vare för ljus uti himmelens fäste, och lyse på jordene. Och det skedde så.

1Mos 1:16. Och Gud gjorde tu stor ljus; ett stort ljus, som regerade dagen, och ett litet ljus, som regerade nattena; och stjernor.

1Mos 1:17. Och Gud satte dem uti himmelens fäste, att de skina skulle på jordena;

1Mos 1:18. Och regera dagen och nattena, och åtskilja ljuset och mörkret. Och Gud såg, att det var godt.

1Mos 1:19. Och vardt af afton och morgon den fjerde dagen.

1Mos 1:20. Och Gud sade: Göre vattnet af sig kräkande och lefvande djur, och foglar, som på jordene flyga under himmelens fäste.

1Mos 1:21. Och Gud skapade stora hvalar, och allahanda lefvande och kräkande djur, som vattnet af sig gör, hvart efter sin art, och allahanda fjäderfoglar, hvart efter sin art. Och Gud såg, att det var godt.

1Mos 1:22. Och välsignade dem, och sade: Varer fruktsamme, och förökens, och uppfyller hafsens vatten, och foglarna föröke sig på jordene.

1Mos 1:23. Och vardt af afton och morgon den femte dagen.

1Mos 1:24. Och Gud sade: Göre jorden af sig lefvande djur, hvart efter sin art, fänad, kräkande djur, och vilddjur på jordene, hvart efter sin art. Och det skedde så.

1Mos 1:25. Och Gud gjorde vilddjur på jordene, hvart efter sin art, fänad efter sin art, allahanda kräkande djur på jordene efter sin art. Och Gud såg, att det var godt.

1Mos 1:26. Och Gud sade: Låt oss göra Menniskona till ett beläte, det oss likt är, den råda skall öfver fiskarna i hafvet, och öfver foglarna under himmelen, och öfver fänaden, och öfver hela jordena, och öfver allt det som kräker på jordene.

1Mos 1:27. Och Gud skapade menniskona sig till ett beläte, till Guds beläte skapade han honom, Man och Qvinno skapade han dem.

1Mos 1:28. Och Gud välsignade dem, och sade till dem: Varer fruktsamme, och föröker eder, och uppfyller jordena, och hafver henne under eder, och råder öfver fiskarna i hafvet, och öfver foglarna under himmelen, och öfver all djur, som kräla på jordene.

1Mos 1:29. Och Gud sade: Si, jag hafver gifvit eder allahanda örter, som frö hafva på hela jordene, och allahanda fruktsam trä, och trä, som frö hafva i sig sjelfvo, eder till mat.

1Mos 1:30. Och allom djurom på jordene, och allom foglom under himmelen, och allo thy, som kräker på jordene, och lif hafver, att de skola hafva allahanda gröna örter till att äta. Och det skedde så.

1Mos 1:31. Och Gud såg på allt det han gjort hade, och si, det var allt ganska godt. Och vardt af afton och morgon den sjette dagen.

1 Moseboken, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42 ⎜ 43 ⎜ 44 ⎜ 45 ⎜ 46 ⎜ 47 ⎜ 48 ⎜ 49 ⎜ 50 ⎜ TOP

1 MOSEBOKEN, 2. CAPITLET

Sabbathen, Lustgården, förbudna Trädet, Djurens namn, Qvinnan.

1Mos 2:1. Så vardt nu himmel och jord fullkomnad med all sin här.

1Mos 2:2. Och Gud fullkomnade på sjunde dagenom sin verk, som han gjort hade, och hvilade på sjunde dagenom af all sin verk, som han gjort hade.

1Mos 2:3. Och välsignade sjunde dagen, och helgade honom, derföre att han på honom hvilade af all sin verk, som Gud skapade och gjorde.

1Mos 2:4. Alltså är himmel och jord tillkommen, då de skapade vordo på den tid, då HERREN Gud gjorde himmel och jord.

1Mos 2:5. Förra än någor stjelk var på markene, och förra än någor ört växte på jordene; förty HERREN Gud hade än då intet låtit regna på jordene, och ingen menniska var, som brukade jordena.

1Mos 2:6. Men en dimba gick upp af jordene, och vattnade alla markena.

1Mos 2:7. Och HERREN Gud gjorde menniskona af jordenes stoft, och inblåste uti hans näso en lefvande anda, och så vardt menniskan en lefvande själ.

1Mos 2:8. Och HERREN Gud planterade en lustgård uti Eden öster ut, och satte der in menniskona, som han gjort hade.

1Mos 2:9. Och HERREN Gud lät uppväxa af jordene allahanda trä, lustig till att se och god till att äta; och lifsens trä midt i lustgårdenom, och kunskapsens trä på godt och ondt.

1Mos 2:10. Och utaf Eden gick en ström till att vattna lustgården, och han delade sig i fyra hufvudfloder.

1Mos 2:11. Den förste kallas Pison, den löper om hela Havila land, och der finnes guld.

1Mos 2:12. Och dess landes guld är kosteligit, och der finnes Bedellion, och den ädle stenen Onix.

1Mos 2:13. Den andre floden heter Gihon, den löper kring om hela Ethiopien.

1Mos 2:14. Den tredje floden kallas Hiddekel, den löper fram för Assyrien. Den fjerde floden är Phrath.

1Mos 2:15. Och HERREN Gud tog menniskona, och satte honom in uti lustgården Eden, att han honom bruka och bevara skulle.

1Mos 2:16. Och HERREN Gud böd menniskona, och sade: Du skall äta af allahanda trä i lustgårdenom;

1Mos 2:17. Men af kunskapsens trä på godt och ondt skall du icke äta; förty, på hvad dag du deraf äter, skall du döden dö.

1Mos 2:18. Och HERREN Gud sade: Det är icke godt, att menniskan är allena; jag vill göra honom ena hjelp, den sig till honom hålla må.

1Mos 2:19. Som nu HERREN Gud gjort hade af jordene allahanda djur på markene, och allahanda foglar under himmelen, hade han dem fram för menniskona, att han skulle se, huru han skulle nämna dem; ty, såsom menniskan allahanda lefvande djur nämnde, så skulle de heta.

1Mos 2:20. Och menniskan gaf hvart och ett fänad, och foglomen under himmelen, och djuren på markene, sina namn. Men till menniskone vardt icke funnen någon hjelp, den sig till honom hålla måtte.

1Mos 2:21. Då lät HERREN Gud falla en tung sömn på menniskona, och vid han sof, tog han ett af hans sidoref, och uppfyllde kött i samma staden.

1Mos 2:22. Och HERREN Gud byggde ena Qvinno utaf refvet, som han uttagit hade af menniskone, och hade henne fram för honom.

1Mos 2:23. Då sade menniskan: Detta är dock ben af minom benom, och kött af mino kötte, hon skall heta Manna, derföre att hon är tagen utaf mannenom.

1Mos 2:24. Fördenskull skall en man öfvergifva fader och moder, och blifva vid sina hustru, och skola varda till ett kött.

1Mos 2:25. Och de voro både nakne, menniskan och hans hustru, och de blygdes intet.

1 Moseboken, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42 ⎜ 43 ⎜ 44 ⎜ 45 ⎜ 46 ⎜ 47 ⎜ 48 ⎜ 49 ⎜ 50 ⎜ TOP

1 MOSEBOKEN, 3. CAPITLET

Adams fall, upprättelse, straff.

1Mos 3:1. Och ormen var listigare än all djur på jordene, som HERREN Gud gjort hade, och sade till qvinnona: Ja, skulle Gud hafva sagt, I skolen icke äta af allahanda trä i lustgårdenom?

1Mos 3:2. Då sade qvinnan till ormen: Vi äte af de träs frukt, som är i lustgårdenom;

1Mos 3:3. Men af frukten af det trät, som är midt i lustgårdenom, hafver Gud sagt: Äter icke deraf, och kommer icke heller dervid, att I icke dön.

1Mos 3:4. Då sade ormen till qvinnona: Ingalunda skolen I döden dö.

1Mos 3:5. Förty Gud vet, att på hvad dag I äten deraf, skola edor ögon öppnas, och I varden såsom Gud, vetandes hvad godt och ondt är.

1Mos 3:6. Och qvinnan såg till, att trät var godt att äta af, och ljufligit uppå se, och att det ett lustigt trä var, efter det gaf förstånd; och tog utaf fruktene, och åt, och gaf desslikes sinom man deraf, och han åt.

1Mos 3:7. Då öppnades bägges deras ögon, och de vordo varse, att de voro nakne; och de bundo tillhopa fikonalöf, och gjorde sig skörte.

1Mos 3:8. Och de hörde HERRANS Guds röst gångandes i lustgårdenom, då dagen svalkades; och Adam undstack sig, med sine hustru, för HERRANS Guds ansigte, ibland trän i lustgårdenom.

1Mos 3:9. Och HERREN Gud kallade Adam, och sade till honom: Hvar äst du?

1Mos 3:10. Och han sade: Jag hörde dina röst i lustgårdenom, och fruktade mig, ty jag är naken, derföre undstack jag mig.

1Mos 3:11. Han sade: Ho hafver låtit dig förstå, att du äst naken? Hafver du icke ätit af det trä, om hvilket jag dig budit hafver, att du deraf icke äta skulle?

1Mos 3:12. Då sade Adam: Qvinnan, som du till mig gifvit hafver, gaf mig af trät, så att jag åt. Och ormen var listigare än all djur på

1Mos 3:13. Då sade HERREN Gud till qvinnona: Hvi hafver du det gjort? Qvinnan sade: Ormen besvek mig, så att jag åt.

1Mos 3:14. Och HERREN Gud sade till ormen: Efter du detta gjort hafver, förbannad vare du öfver allt det som lif hafver, och öfver all djur på markene; du skall gå på din buk, och äta jord i alla dina lifsdagar.

1Mos 3:15. Och jag skall sätta fiendskap emellan dig och qvinnona, och emellan dina säd och hennes säd. Den samme skall söndertrampa ditt hufvud, och du skall stinga honom i hans häl.

1Mos 3:16. Och till qvinnona sade han: Jag skall få dig mycken vedermödo, då du aflat hafver. Du skall föda din barn med sveda, och din vilje skall dinom manne undergifven vara, och han skall vara din herre.

1Mos 3:17. Och till Adam sade han: Efter du lydde dine hustrus röst, och åt af trät, om hvilket jag dig böd och sade: Du skall icke äta deraf; förbannad vare marken för dina skull, med bekymmer skall du nära dig på henne i alla dina lifsdagar.

1Mos 3:18. Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skall äta örter på markene.

1Mos 3:19. Du skall äta ditt bröd i dins anletes svett, till dess du varder åter till jord igen, der du af tagen äst; ty du äst jord, och till jord skall du varda.

1Mos 3:20. Och Adam kallade sine hustrus namn Heva, derföre att hon en moder är åt allom lefvandom.

1Mos 3:21. Och HERREN Gud gjorde Adam och hans hustru kjortlar af skinn, och klädde uppå dem.

1Mos 3:22. Och HERREN Gud sade: Si, Adam är vorden såsom en af oss, och vet hvad godt och ondt är. Men nu, på det han icke uträcka skall sina hand, och taga desslikes af lifsens trä, och äta, och lefva evinnerliga;

1Mos 3:23. Då lät HERREN Gud honom utu lustgårdenom Eden, på det han skulle bruka jordena, der han af tagen var.

1Mos 3:24. Och dref Adam ut; och satte för lustgården Eden Cherubim, med ett bart huggande svärd, till att förvara vägen till lifsensträ.

1 Moseboken, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42 ⎜ 43 ⎜ 44 ⎜ 45 ⎜ 46 ⎜ 47 ⎜ 48 ⎜ 49 ⎜ 50 ⎜ TOP

1 MOSEBOKEN, 4. CAPITLET

Cains födsel, offer, mord, flykt, barn. Lamechs gifte.

1Mos 4:1. Och Adam kände sina hustru Heva, och hon aflade och födde Cain, och sade: Jag hafver fått HERRANS man.

1Mos 4:2. Och hon födde framdeles Habel hans broder. Och vardt Habel en fåraherde, men Cain vardt en åkerman.

1Mos 4:3. Och det begaf sig efter några dagar, att Cain offrade HERRANOM gåfvor af jordenes frukt.

1Mos 4:4. Och Habel offrade desslikes af förstlingene af sin får, och af deras talg: Och HERREN såg täckeliga till Habel och hans offer.

1Mos 4:5. Men till Cain och hans offer såg han icke täckeliga. Då vardt Cain svårliga vred, och hans hy förvandlades.

1Mos 4:6. Sade HERREN till Cain: Hvi äst du vred? Eller hvi förvandlas din hy?

1Mos 4:7. Är det icke så? Om du äst from, så äst du tacknämlig; men äst du icke from, så blifver icke synden säker eller fördold; men städ henne icke hennes vilja, utan råd öfver henne.

1Mos 4:8. Då talade Cain med sin broder Habel. Och det begaf sig, då de voro på markene, gaf Cain sig upp emot sin broder Habel, och slog honom ihjäl.

1Mos 4:9. Då sade HERREN till Cain: Hvar är din broder Habel? Han svarade: Jag vet det icke; skall jag taga vara på min broder?

1Mos 4:10. Och han sade till honom: Hvad hafver du gjort? Dins broders blods röst ropar till mig utaf jordene.

1Mos 4:11. Och nu, förbannad vare du på jordene, som sin mun öppnat hafver, och tagit dins broders blod utu dina händer.

1Mos 4:12. Då du brukar jordena, skall hon icke straxt gifva dig efter sin förmågo; ostadig och flyktig skall du blifva på jordene.

1Mos 4:13. Och Cain sade till HERRAN: Min missgerning är större, än att hon må mig förlåten varda.

1Mos 4:14. Si, du drifver mig i dag utaf landet, och jag måste gömma mig undan ditt ansigte, och måste ostadig och flyktig blifva på jordene. Så varder mig gående, att hvilken som helst mig finner, han slår mig ihjäl.

1Mos 4:15. Men HERREN sade till honom: Nej, utan den som slår Cain ihjäl, det skall sjufalt hämnadt varda. Och HERREN satte ett tecken på Cain, att hvilken som helst honom funne, skulle icke slå honom ihjäl. 16. Och så gick Cain ifrå HERRANS ansigte, och bodde i det landet Nod öster ut, på hinsidan Eden.

1Mos 4:17. Och Cain kände sina hustru, och hon aflade och födde Hanoch, och han byggde en stad, hvilken han nämnde efter sin sons namn Hanoch.

1Mos 4:18. Men Hanoch födde Yrad: Yrad födde Mahujael: Mahujael födde Methusael: Methusael födde Lamech.

1Mos 4:19. Men Lamech tog sig två hustrur: Den ena het Ada, den andra Zilla.

1Mos 4:20. Och Ada födde Jabal; af honom kommo de som bodde under tjäll, och hade boskap.

1Mos 4:21. Och hans broder het Jubal, af honom kommo de, som brukade harpor och pipor. 22. Födde ock desslikes Zilla, nemliga Tubalkain, som var en mästare i allahanda koppars och jerns verk; och Tubalkains syster var Naema.

1Mos 4:23. Och Lamech sade till sina hustrur Ada och Zilla: I Lamechs hustrur, hörer mina röst, och märker hvad jag säger: Jag hafver dräpit en man mig till sår, och en yngling mig till blånad.

1Mos 4:24. Cain skall varda hämnad sjufalt, men Lamech sju och sjutiofalt.

1Mos 4:25. Adam kände åter sina hustru, och hon födde en son, och kallade honom Seth, sägandes: Gud hafver satt mig en annor säd för Habel, som Cain ihjäl slog.

1Mos 4:26. Vardt också Seth född en son, den han kallade Enos. Och på den samma tiden begynte man predika om HERRANS namn.

1 Moseboken, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42 ⎜ 43 ⎜ 44 ⎜ 45 ⎜ 46 ⎜ 47 ⎜ 48 ⎜ 49 ⎜ 50 ⎜ TOP

1 MOSEBOKEN, 5. CAPITLET

De tio fäder. Noahs barn.

1Mos 5:1. Detta är boken af menniskones slägt, på den tiden, då Gud skapte menniskona, och gjorde henne efter Guds liknelse.

1Mos 5:2. Till man och qvinno skapade han dem, och välsignade dem, och kallade deras namn menniska, på den tiden de vordo skapade.

1Mos 5:3. Och Adam var hundrade och tretio år gammal, och han födde en son, som hans beläte lik var, och kallade honom Seth.

1Mos 5:4. Och vordo hans dagar, sedan han hade födt Seth, åttahundrade år, och han födde söner och döttrar.

1Mos 5:5. Och vardt tiden på allan hans ålder niohundrade och tretio år, och blef död.

1Mos 5:6. Seth var hundrade och fem år gammal, och födde Enos;

1Mos 5:7. Och lefde derefter åttahundrade och sju år, och födde söner och döttrar;

1Mos 5:8. Och vardt tiden på allan hans ålder niohundrade och tolf år, och blef död.

1Mos 5:9. Enos var niotio år gammal, och födde Kenan;

1Mos 5:10. Och lefde derefter åttahundrade och femton år, och födde söner och döttrar;

1Mos 5:11. Så att hans hela ålder vardt niohundrade och fem år, och blef död.

1Mos 5:12. Kenan var sjutio år gammal, och födde Mahalaleel.

1Mos 5:13. Och lefde derefter åttahundrade och fyratio år, och födde söner och döttrar.

1Mos 5:14. Så att hans hela ålder vardt niohundrade och tio år, och blef död.

1Mos 5:15. Mahalaleel var sextio och fem år gammal, och födde Jared.

1Mos 5:16. Och lefde sedan åttahundrade och tretio år, och födde söner och döttrar.

1Mos 5:17. Så att hans hela ålder vardt åttahundrade fem och niotio år, och blef död.

1Mos 5:18. Jared var hundrade tu och sextio år gammal, och födde Henoch;

1Mos 5:19. Och lefde derefter åttahundrade år, och födde söner och döttrar.

1Mos 5:20. Så att hans hela ålder vardt niohundrade sextio och tu år, och blef död.

1Mos 5:21. Henoch var sextio fem år gammal, och födde Methusalah.

1Mos 5:22. Och förde ett gudeligit lefverne i trehundrade år derefter, och födde söner ochdöttrar.

1Mos 5:23. Så att hans hela ålder vardt trehundrade sextio och fem år.

1Mos 5:24. Och efter han förde ett gudeligit lefverne, tog Gud honom bort, och han vardt sedan intet sedder.

1Mos 5:25. Methusalah var hundrade åttatio och sju år gammal, och födde Lamech;

1Mos 5:26. Och lefde derefter i sjuhundrade åttatio och tu år, och födde söner och döttrar;

1Mos 5:27. Så att hans hela ålder vardt niohundrade sextio och nio år, och blef död.

1Mos 5:28. Lamech var hundrade åttatio och tu år gammal, och födde en son;

1Mos 5:29. Och kallade honom Noah, och sade: Denne här varder oss tröstandes i våra mödo och arbete på jordene, den HERREN förbannat hafver.

1Mos 5:30. Derefter lefde han femhundrade niotio och fem år, och födde söner och döttrar; 31. Så att hans hela ålder vardt sjuhundrade sjutio och sju år, och blef död. 32. Noah var femhundrade år gammal, och födde Sem, Ham och Japhet.

1 Moseboken, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42 ⎜ 43 ⎜ 44 ⎜ 45 ⎜ 46 ⎜ 47 ⎜ 48 ⎜ 49 ⎜ 50 ⎜ TOP

1 MOSEBOKEN, 6. CAPITLET

Verlden syndar. Floden hotas. Arken byggd.

1Mos 6:1. Då menniskorna begynte förökas på jordene, och födde sig döttrar:

1Mos 6:2. Då sågo Guds söner menniskornas döttrar, att de voro dägeliga, och togo till hustrur hvilka de helst ville.

1Mos 6:3. Då sade HERREN: Menniskorna vilja icke mer låta min Anda straffa sig, ty de äro kött. Jag vill ännu gifva dem hundrade och tjugu års dag.

1Mos 6:4. På den tiden voro ock tyranner på jordene, förty, sedan Guds söner ingingo till menniskors döttrar, och de födde barn, vordo deraf väldige och fast beryktade män i verldene.

1Mos 6:5. Men då HERREN såg, att menniskones ondska var stor på jordene, och all hennes hjertas uppsåt och tanke var alltid benägen till det ondt var:

1Mos 6:6. Då ångrade HERRANOM, att han hade gjort menniskona på jordene, och det bekymrade honom i hans hjerta.

1Mos 6:7. Och HERREN sade: Menniskona, som jag skapade, skall jag förgöra utaf jordene, ifrå mennisko allt intill fänaden, och intill matkar, och intill foglarna under himmelen; förty det ångrar mig, att jag dem gjort hafver.

1Mos 6:8. Men Noah fann nåde för HERRANOM. 9. Detta är Noahs slägt: Noah var en from man och fullkomlig, och förde ett gudeligit lefverne i sin tid.

1Mos 6:10. Och födde tre söner, Sem, Ham, Japhet.

1Mos 6:11. Men jorden var förderfvad för Guds åsyn, och full med orätt.

1Mos 6:12. Då såg Gud på jordena, och si, hon var förderfvad, ty allt kött hade förderfvat sin väg på jordene.

1Mos 6:13. Då sade Gud till Noah: Allt kötts ändalykt är kommen för mig, ty jorden är full med orätt af dem, och si, jag vill förderfva dem med jordene.

1Mos 6:14. Gör dig en ark utaf furuträ, och gör kamrar derinne, och becka honom utan och innan.

1Mos 6:15. Och gör honom alltså: Trehundrade alnar skall vara längden, femtio alnar bredden, och tretio alnar höjden.

1Mos 6:16. Ett fenster skall du göra der ofvan uppå, en aln stort. Dörrena skall du sätta midt på sidone; och skall han hafva tre bottnar, en nederst, den andra midt uti, den tredje öfverst.

1Mos 6:17. Ty si, jag skall låta komma en vattuflod öfver jordena, till att förderfva allt kött, der en lefvande ande uti är, under himmelen, och allt det på jordene är skall förgås.

1Mos 6:18. Men med dig vill jag göra ett förbund, och du skall gå in i arken med dina söner, med dine hustru, och med dina söners hustrur.

1Mos 6:19. Och du skall låta komma in i arken allahanda djur af allt kött, ju ett par, mankön och qvinkön, att de måga blifva lefvande när dig.

1Mos 6:20. Af foglarna efter deras slag, af fänadenom efter sitt slag, och af allahanda kräkande djur på jordene efter