Biblia 1873

KONUNG CARL DEN TOLFTES BIBEL

Gamla Testamentet

JOBS BOK.

Job, kapitel 1-42.

Gamla Testamentet, välj bok:

1 MOS: 2 MOS: 3 MOS: 4 MOS: 5 MOS: JOS: DOM: RUT: 1 SAM: 2 SAM: 1 KUNG: 2 KUNG: 1 KRÖN: 2 KRÖN: ESRA: NEH: EST: JOB: PS: 1-75: 76-150: ORDS: PRED: HV: JES: JER: KLAG: HES: DAN: HOS: JOEL: AMOS: OBAD: JONA: MIKA: NAH: HAB: SEF: HAG: SAK: MAL:

Nya Testamentet, välj bok:

MATT: MAR: LUK: JOH: APG: ROM: 1 KOR: 2 KOR: GAL: EF: FIL: KOL: 1 TH: 2 TH: 1 TIM: 2 TIM: TIT: FILEM: HEBR: 1 PETR: 2 PETR: 1 JOH: 2 JOH: 3 JOH: JAK: JUD: UPP

Job, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42

1873 Carl XII:s Bibel

JOB, 1. CAPITLET

Jobs fromhet, frestelse, tålamod.

Job 1:1. En man var uti det landet Uz, som het Job; han var from och rättfärdig, gudfruktig, och flydde det onda.

Job 1:2. Och honom vordo födde sju söner och tre döttrar.

Job 1:3. Och han ägde sjutusend får, tretusend camelar, femhundrade par oxar, och femhundrade åsninnor, och ganska mycket tjenstefolk; och han var mägtigare än alle de i österlanden bodde.

Job 1:4. Och hans söner gingo bort, och gjorde gästabåd, hvar sin dag i sitt hus; och sände bort, och läto bjuda sina tre systrar, till att äta och dricka med sig.

Job 1:5. Och när en gästabådsdagen ute var, sände Job bort och helgade dem; och stod bittida upp om morgonen, och offrade bränneoffer, efter allas deras tal. Förty Job tänkte: Mine söner kunna hafva syndat, och välsignat Gud i sin hjerta. Så gjorde Job hvar dag.

Job 1:6. Men det hände på en dag, då Guds barn kommo, och trädde fram för HERRAN, kom Satan ock med dem.

Job 1:7. Men HERREN sade till Satan: Hvadan kommer du? Satan svarade HERRANOM, och sade: Jag hafver farit genom landet allt omkring.

Job 1:8. Då sade HERREN till Satan: Hafver du icke gifvit akt uppå min tjenare Job? Ty hans like är icke i landena, from och rättfärdig, gudfruktig, och flyr det onda.

Job 1:9. Satan svarade HERRANOM, och sade: Menar du, att Job fruktar Gud förgäfves?

Job 1:10. Hafver du dock förvarat honom, hans hus, och allt det han hafver allt omkring. Du hafver välsignat hans handaverk, och hans gods hafver utspridt sig i landena.

Job 1:11. Men räck ut dina hand, och kom vid allt det han äger; det gäller, han skall välsigna dig i ansigtet.

Job 1:12. HERREN sade till Satan: Si, allt det han äger vare i dine hand, allena vid honom sjelfvan kom icke dina hand. Då gick Satan ut ifrå HERRANOM.

Job 1:13. Men den dagen, då hans söner och döttrar åto och drucko vin i deras äldsta broders hus,

Job 1:14. Kom ett båd till Job, och sade: Man plöjde med oxarna, och åsninnorna gingo der när i bet;

Job 1:15. Då föllo de af rika Arabien till, och togo dem, och slogo drängerna med svärdsegg; och jag undslapp allena, att jag skulle säga dig det.

Job 1:16. Medan han ännu talade, kom en annar, och sade: Guds eld föll af himmelen, och brände upp fåren och drängerna, och förtärde dem; och jag slapp allena undan, att jag skulle säga dig det.

Job 1:17. Medan han ännu talade, kom en och sade: De Chaldeer gjorde tre spetsar, föllo till camelarna, och togo dem, och slogo drängerna med svärdsegg; och jag slapp allena undan, att jag skulle säga dig det.

Job 1:18. Medan han ännu talade, kom en och sade: Dine söner och döttrar åto och drucko i deras äldsta broders hus;

Job 1:19. Och si, der kom ett stort väder utaf öknene, och stötte på husens fyra hörn, och kastade det på piltarna, att de blefvo döde; och jag slapp allena undan, att jag skulle säga dig det.

Job 1:20. Då stod Job upp, och ref sönder sin kläder, och ref sig i hufvudet, och föll ned på jordena, och tillbad;

Job 1:21. Och sade: Jag är naken kommen af mine moders lif; naken skall jag åter fara dit; HERREN gaf, och HERREN tog; välsignadt vare HERRANS Namn.

Job 1:22. I allt detta syndade Job intet, och gjorde intet dårligit emot Gud.

Job, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42 ⎜ TOP

JOB, 2. CAPITLET

Jobs plåga, smälek, vänner.

Job 2:1. Det begaf sig på en dag, då Guds barn kommo, och trädde fram för HERRAN, att Satan ock kom med dem, och trädde fram för HERRAN.

Job 2:2. Då sade HERREN till Satan: Hvadan kommer du? Satan svarade HERRANOM, och sade: Jag hafver farit genom landet allt omkring.

Job 2:3. HERREN sade till Satan: Hafver du icke gifvit akt på min tjenare Job? Ty hans like är icke i landena, from och rättfärdig, gudfruktig, och flyr det onda, och står ännu i sine fromhet; och du eggade mig, att jag utan sak hafver förderfvat honom.

Job 2:4. Satan svarade HERRANOM, och sade: Hud för hud, och allt det en man hafver, låter han för sitt lif.

Job 2:5. Men räck ut dina hand, och kom vid hans ben och kött; det gäller, han skall välsigna dig i ansigtet.

Job 2:6. HERREN sade till, Satan: Si, han vare i dine hand; dock skona hans lif.

Job 2:7. Då for Satan ut ifrå HERRANS ansigte, och slog Job med ond sår, ifrå hans fotablad upp till hans hjessa.

Job 2:8. Och han tog ett stycke af en potto, och skrapade af sig dermed, och satt i asko.

Job 2:9. Och hans hustru sade till honom: Står du ännu i dine fromhet? Välsigna Gud, och dö.

Job 2:10. Men han sade till henne: Du talar såsom de dåraktiga qvinnor tala. Hafve vi fått godt af Gudi, skole vi ock icke anamma det onda? Uti allt detta syndade Job icke med sina läppar.

Job 2:11. Då nu tre Jobs vänner hörde all den olycka, som öfver honom kommen var, kommo de hvar af sin stad: Eliphas af Thema, Bildad af Suah, och Zophar af Naema; ty de vordo öfverens, att de skulle komma och ömka sig öfver honom, och trösta honom.

Job 2:12. Och då de upphofvo sin ögon långt ifrå, kände de honom intet; och upphofvo sina röst, och greto, och hvardera ref sin kläder sönder, och kastade jord på sin hufvud upp åt himmelen;

Job 2:13. Och såto med honom på jordene i sju dagar och sju nätter, och talade intet med honom; ty de sågo, att hans sveda var ganska stor.

Job, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42 ⎜ TOP

JOB, 3. CAPITLET

Födelsedagen förbannas. Döden önskas.

Job 3:1. Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;

Job 3:2. Utbrast, och sade:

Job 3:3. Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.

Job 3:4. Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.

Job 3:5. Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.

Job 3:6. Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.

Job 3:7. Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.

Job 3:8. De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.

Job 3:9. Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;

Job 3:10. Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.

Job 3:11. Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?

Job 3:12. Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?

Job 3:13. Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;

Job 3:14. Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;

Job 3:15. Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;

Job 3:16. Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.

Job 3:17. Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.

Job 3:18. Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.

Job 3:19. Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.

Job 3:20. Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;

Job 3:21. (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;

Job 3:22. De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena;)

Job 3:23. Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?

Job 3:24. Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.

Job 3:25. Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.

Job 3:26. Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.

Job, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42 ⎜ TOP

JOB, 4. CAPITLET

Eliphas om Jobs otålighet och synd.

Job 4:1. Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

Job 4:2. Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

Job 4:3. Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

Job 4:4. Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

Job 4:5. Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

Job 4:6. Ja, der är nu din (Guds) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

Job 4:7. Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

Job 4:8. Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

Job 4:9. Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

Job 4:10. Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

Job 4:11. Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

Job 4:12. Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

Job 4:13. Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

Job 4:14. Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

Job 4:15. Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

Job 4:16. Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

Job 4:17. Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

Job 4:18. Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

Job 4:19. Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

Job 4:20. Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

Job 4:21. Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.

Job, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42 ⎜ TOP

JOB, 5. CAPITLET

Gud är rättvis. Dårars lycka, frommas aga.

Job 5:1. Nämn mig en, hvad gäller, om du någon finner; och se dig om någorstäds efter en helig.

Job 5:2. Men en dåra dräper väl vreden, och en ovisan dödar nitet.

Job 5:3. Jag såg en dåra väl rotad, och jag bannade straxt hans huse:

Job 5:4. Hans barn skola vara fjerran ifrå helsone, och skola varda sönderkrossade i porten, der ingen hjelpare är.

Job 5:5. Hans säd skall den hungrige uppäta, och de väpnade skola taga henne; och hans gods skola de törstige utsupa.

Job 5:6. Förty vedermödan går icke upp af jordene, och olyckan växer icke upp af åkrenom;

Job 5:7. Utan menniskan varder född till olycko, såsom foglarna till att flyga.

Job 5:8. Dock vill jag nu tala om Gud, och handla om honom;

Job 5:9. Som gör mägtig ting, de der icke ransakas kunna; och under, som icke räknas kunna;

Job 5:10. Den der regn gifver på jordena, och låter vatten komma på markena;

Job 5:11. Den der upphöjer de nedriga, och upphjelper de förtryckta.

Job 5:12. Han gör deras anslag, som listige äro till intet, att deras hand intet kan uträtta.

Job 5:13. Han begriper de visa i deras listighet, och gör de klokas råd till galenskap;

Job 5:14. Att de om dagen löpa i mörkrena, och famla om middagen såsom om nattena.

Job 5:15. Och han hjelper den fattiga ifrå svärdet, och ifrå deras mun; och utu dens väldigas hand;

Job 5:16. Och är dens fattigas tröst, att orättfärdigheten måste hålla sin mun till.

Job 5:17. Si, salig är den menniska, den Gud straffar; derföre förkasta icke dens Allsmägtigas tuktan.

Job 5:18. Ty han sargar, och läker; han slår, och hans hand helar.

Job 5:19. Utaf sex bedröfvelser frälsar han dig, och i den sjunde kommer intet ondt vid dig.

Job 5:20. I dyr tid frälsar han dig ifrå döden, och i stridene ifrå svärdsens hand.

Job 5:21. Han skall skyla dig för tungones gissel, att du icke skall frukta för förderf, då det kommer.

Job 5:22. Uti förderf och hunger skall du le, och icke frukta för vilddjuren i landena;

Job 5:23. Utan ditt förbund skall vara med stenom på markene; och vilddjuren i landena skola hålla frid med dig.

Job 5:24. Och du skall förnimma, att din hydda hafver frid, och skall försörja dina boning, och icke synda;

Job 5:25. Och skall förnimma, att din säd skall varda mycken, och dine efterkommande såsom gräs på jordene;

Job 5:26. Och skall i ålderdomen komma till grafva, såsom en hvetekärfve införd varder, i rättom tid.

Job 5:27. Si, det hafve vi ransakat, och det är så; hör dertill, och rätta dig derefter.

Job, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42 ⎜ TOP

JOB, 6. CAPITLET

Jobs försvar, bön, klagan.

Job 6:1. Job svarade, och sade:

Job 6:2. När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,

Job 6:3. Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.

Job 6:4. Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.

Job 6:5. Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.

Job 6:6. Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?

Job 6:7. Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.

Job 6:8. O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;

Job 6:9. Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;

Job 6:10. Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.

Job 6:11. Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?

Job 6:12. Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.

Job 6:13. Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.

Job 6:14. Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.

Job 6:15. Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.

Job 6:16. Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.

Job 6:17. Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.

Job 6:18. Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.

Job 6:19. De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.

Job 6:20. Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.

Job 6:21. Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.

Job 6:22. Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?

Job 6:23. Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?

Job 6:24. Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.

Job 6:25. Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?

Job 6:26. I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.

Job 6:27. I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.

Job 6:28. Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.

Job 6:29. Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.

Job 6:30. Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.

Job, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8 ⎜ 9 ⎜ 10 ⎜ 11 ⎜ 12 ⎜ 13 ⎜ 14 ⎜ 15 ⎜ 16 ⎜ 17 ⎜ 18 ⎜ 19 ⎜ 20 ⎜ 21 ⎜ 22 ⎜ 23 ⎜ 24 ⎜ 25 ⎜ 26 ⎜ 27 ⎜ 28 ⎜ 29 ⎜ 30 ⎜ 31 ⎜ 32 ⎜ 33 ⎜ 34 ⎜ 35 ⎜ 36 ⎜ 37 ⎜ 38 ⎜ 39 ⎜ 40 ⎜ 41 ⎜ 42 ⎜ TOP

JOB, 7. CAPITLET

Lifvets korthet. Ängslans tankar.

Job 7:1. Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

Job 7:2. Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

Job 7:3. Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

Job 7:4. När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

Job 7:5. Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

Job 7:6. Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

Job 7:7. Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

Job 7:8. Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

Job 7:9. Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen;

Job 7:10. Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

Job 7:11. Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

Job 7:12. Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

Job 7:13. Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

Job 7:14. När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

Job 7:15. Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

Job 7:16. Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

Job 7:17. Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

Job 7:18. Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

Job 7:19. Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

Job 7:20. Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

Job 7:21. Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

Job, välj kapitel:

1 ⎜ 2 ⎜ 3 ⎜ 4 ⎜ 5 ⎜ 6 ⎜ 7 ⎜ 8