SECUNDUS REGUM.

1873 Carl XII:s Bibel

2 KUNGABOKEN, 1. CAPITLET

Ahasia regering, krankhet, bådskap, höfvitsmän, död. Joram Konung.

2Kung 1:1. Och de Moabiter föllo af ifrån Israel, då Achab död var.

2Kung 1:2. Och Ahasia föll genom gallren i sinom sal i Samarien, och vardt krank; och sände ut bådskap, och sade till dem: Går bort, och fråger BaalSebub, den guden i Ekron, om jag skall vederfås af denna krankheten.

2Kung 1:3. Men HERRANS Ängel sade till Elia den Thisbiten: Statt upp, och gack emot Konungens bådskap i Samarien, och säg till dem: Är nu ingen Gud i Israel, att I behöfven gå bort, och fråga BaalSebub, Ekrons gud?

2Kung 1:4. Derföre, så säger HERREN: Du skall icke komma utaf sängene, der du dig på lagt hafver; utan skall döden dö. Och Elia gick sin väg.

2Kung 1:5. Och då båden igenkommo till honom, sade han till dem: Hvi kommen I igen?

2Kung 1:6. De sade till honom: En man kom upp emot oss, och sade till oss: Går tillbaka igen till Konungen, som eder utsändt hafver, och säger till honom: Detta säger HERREN: Är nu ingen Gud i Israel, att du skall sända bort, och fråga BaalSebub, Ekrons gud? Derföre skall du icke komma af sängene, der du hafver lagt dig uppå; utan skall döden dö.

2Kung 1:7. Han sade till dem: Hurudana var den mannen, som eder mötte, och sade detta till eder?

2Kung 1:8. De sade till honom: Mannen var luden, och en lädergjord om hans länder. Han sade: Det är Elia den Thisbiten.

2Kung 1:9. Och han sände bort till honom en höfvitsman öfver femtio, med de samma femtio. Och då han kom upp till honom, si, då satt han uppe på bergena; och han sade till honom: Du Guds man, Konungen säger: Du skall komma ned:

2Kung 1:10. Elia svarade höfvitsmannen öfver femtio, och sade till honom: Är jag en Guds man, så falle eld af himmelen, och upptäre dig och dina femtio. Då föll eld af himmelen, och upptärde honom och hans femtio.

2Kung 1:11. Och han sände åter en: annan höfvitsman öfver femtio till honom, med hans femtio: Han sade till honom: Du Guds man, detta säger Konungen: Kom snarliga ned.

2Kung 1:12. Elia svarade, och sade: Är jag en Guds man, så falle eld af himmelen, och upptäre dig och dina femtio. Då föll Guds eld af himmelen, och upptärde honom och hans femtio.

2Kung 1:13. Då sände han ännu den tredje höfvitsmannen öfver femtio, med hans femtio. Då han kom upp till honom, böjde han sin knä för Elia, och bad honom, och sade till honom: Du Guds man, låt mina själ, och dina tjenares, dessa femtios själar, något aktade varda för dig.

2Kung 1:14. Si, elden är fallen af himmelen, och hafver upptärt de första två höfvitsmän öfver femtio, med deras femtio; men nu låt mina själ något aktad varda för dig.

2Kung 1:15. Då sade HERRANS Ängel till Elia: Gack ned med honom, och frukta dig intet för honom. Han stod upp, och gick ned med honom till Konungen.

2Kung 1:16. Och han sade till honom: Så säger HERREN: Derföre, att du sände bådskap bort, och lät fråga BaalSebub, Ekrons gud, likasom ingen Gud vore i Israel, hvilkens ord man fråga kunde, så skall du icke komma af sängene, der du hafver lagt dig uppå; utan skall döden dö.

2Kung 1:17. Alltså blef han död, efter HERRANS ord, det Elia talat hade. Och Joram vardt Konung i hans stad, i andra årena Jorams, Josaphats sons, Juda Konungs; ty han hade ingen son.

2Kung 1:18. Hvad nu mer af Ahasia sägandes är, hvad han gjort hafver, si, det är skrifvet i Israels Konungars Chrönico.

2 KUNGABOKEN, 2. CAPITLET

Elia sista resa, himmelsfärd. Elisa ande, under.

2Kung 2:1. Då nu HERREN ville upptaga Elia i vädret till himmelen, gick Elia och Elisa från Gilgal.

2Kung 2:2. Och Elia sade till Elisa: Käre, blif här; ty HERREN hafver sändt mig till BethEl; men Elisa sade: Så sant som HERREN lefver, och din själ, jag öfvergifver dig icke. Och de kommo ned till BethEl.

2Kung 2:3. Då gingo de Propheters söner, som i BethEl voro, ut till Elisa, och sade till honom: Vetst du ock, att HERREN varder i denna dag tagandes din herra ifrå ditt hufvud? Han sade: Jag vet det ock väl; tiger man stilla.

2Kung 2:4. Och Elia sade till honom: Elisa, käre, blif här; ty HERREN hafver sändt mig till Jericho. Han sade: Så sant som HERREN lefver, och din själ, jag öfvergifver dig icke. Och de kommo till Jericho.

2Kung 2:5. Då gingo de Propheters söner, som i Jericho voro, till Elisa, och sade till honom: Vetst du ock, att HERREN varder i denna dag tagandes din herra ifrå ditt hufvud? Han sade: Jag vet det ock väl; tiger man stilla.

2Kung 2:6. Och Elia sade till honom: Käre, blif här; förty HERREN hafver sändt mig till Jordan. Han sade: Så sant som HERREN lefver, och din själ, jag öfvergifver dig icke. Och de gingo både tillsamman.

2Kung 2:7. Men femtio män af Propheternas söner gingo bort, och blefvo ståndande tvärt öfver, långt ifrå dem; men de både stodo vid Jordan.

2Kung 2:8. Då tog Elia sin mantel, och svepte honom ihop, och slog i vattnet, och det delade sig på båda sidor; så att de både gingo torre derigenom.

2Kung 2:9. Och då de öfver kommo, sade Elia till Elisa: Bed hvad jag dig göra skall, förr än jag varder ifrå dig tagen. Elisa sade: Att din ande varder öfver mig, till att tala dubbelt så mycket.

2Kung 2:10. Han sade: Du hafver bedit en svår ting; dock, om du ser mig, när jag varder ifrå dig tagen, så sker det; hvar ock icke, så sker det intet.

2Kung 2:11. Och vid de gingo tillsamman och talade, si, då kom en brinnande vagn med brinnande hästar, och skiljde dem båda ifrå hvarannan; och Elia for så upp i vädret till himmelen.

2Kung 2:12. Men Elisa såg det, och ropade: Min fader, min fader, Israels vagn, och hans resenärar; och såg honom intet mer. Och han fattade sin kläder, och ref dem i tu stycker;

2Kung 2:13. Och tog upp Elia mantel, som ifrå honom fallen var, och vände om, och gick till Jordans strand;

2Kung 2:14. Och tog den samma Elia mantel, som ifrå honom fallen var, och slog i vattnet, och sade: Hvar är nu HERREN, Elia Gud? och slog i vattnet; så delade det sig på båda sidor, och Elisa gick derigenom.

2Kung 2:15. Och då Propheternas söner, som i Jericho tvärsöfver voro, sågo honom, sade de: Elia ande blifver på Elisa; och gingo emot honom, och tillbådo på jordena;

2Kung 2:16. Och sade till honom: Si, ibland dina tjenare äro femtio starke män; låt dem gå och söka din herra; tilläfventyrs HERRANS Ande hafver tagit honom, och kastat honom någorstäds uppå ett berg, eller någorstäds uti en dal. Han sade: Låter intet gå.

2Kung 2:17. Men de nödgade honom, tilldess han skämdes, och sade: Låter gå dem. Och de sände åstad femtio män; och de sökte honom i tre dagar, och funno honom intet;

2Kung 2:18. Och kommo åter till honom; och han blef i Jericho, och sade till dem: Sade jag icke eder, att I icke skullen gå?

2Kung 2:19. Och männerna i stadenom sade till Elisa: Si, det är godt att bo i denna staden, såsom min herre ser; men här är ondt vatten, och landet ofruktsamt.

2Kung 2:20. Han sade: Tager mig hit ett nytt kärile, och lägger salt deruti. Och de gjorde så.

2Kung 2:21. Då gick han ut till vattukällona, och kastade saltet deruti, och sade: Så säger HERREN: Jag hafver gjort detta vattnet helbregda; ingen död eller ofruktsamhet skall härefter komma deraf.

2Kung 2:22. Alltså vardt vattnet helbregda allt intill denna dag, efter Elisa ord, som han talade.

2Kung 2:23. Och han gick upp till BethEl; och vid han var på vägen ditåt, kommo små piltar utaf staden, och begabbade honom, och sade till honom: Du skallote, kom upp; du skallote, kom upp.

2Kung 2:24. Och han vände sig om; och då han såg dem, bannade han dem i HERRANS Namn. Då kommo två björnar utu skogenom, och refvo två och fyratio piltar ihjäl.

2Kung 2:25. Dädan gick han upp på Carmels berg, och vände sedan om dädan till Samarien igen.

2 KUNGABOKEN, 3. CAPITLET

Jorams regering, krig, törst, seger. Moabs Konungs offer.

2Kung 3:1. Joram, Achabs son, vardt Konung öfver Israel i Samarien, uti adertonde årena Josaphats, Juda Konungs; och regerade i tolf år;

2Kung 3:2. Och gjorde det ondt varför HERRANOM, dock icke såsom hans fader och hans moder; ty han kastade bort Baals stöder, som hans fader hade göra låtit.

2Kung 3:3. Men han blef vid Jerobeams, Nebats sons, synder, hvilken kom Israel till att synda; och trädde intet derifrå.

2Kung 3:4. Men Mesa, de Moabiters Konung, hade mång får, och han skattade Israels Konunge ull af hundradetusend lamb, och af hundradetusend vädrar.

2Kung 3:5. Då nu Achab var död, föll de Moabiters Konung af ifrån Israels Konung.

2Kung 3:6. Då drog ut på den tiden Konung Joram af Samarien, och skickade hela Israel;

2Kung 3:7. Och sände bort till Josaphat, Juda Konung, och lät säga honom: De Moabiters Konung är affallen ifrå mig. Kom med mig till att strida emot de Moabiter. Han sade: Jag vill uppkomma; jag är såsom du, och mitt folk såsom ditt folk, och mine hästar såsom dine hästar;

2Kung 3:8. Och sade: Hvilken vägen vilje vi draga ditupp? Han sade: Den vägen igenom Edoms öken.

2Kung 3:9. Alltså drogo åstad Israels Konung, Juda Konung, och Edoms Konung. Och som de omkringdragit hade sju dagsresor, hade hären, och de öker, som med dem voro, intet vatten.

2Kung 3:10. Då sade Israels Konung: Ack, ve! HERREN hafver dessa tre Konungar församlat, på det han skall gifva dem uti de Moabiters händer.

2Kung 3:11. Men Josaphat sade: Är här ingen HERRANS Prophet, att vi måge genom honom fråga HERRAN? Då svarade en ibland Israels Konungs tjenare, och sade: Här är Elisa, Saphats son, hvilken göt vatten på Elia händer.

2Kung 3:12. Josaphat sade: HERRANS ord är när honom. Alltså drogo neder till honom Israels Konung, och Josaphat, och Edoms Konung.

2Kung 3:13. Då sade Elisa till Israels Konung: Hvad hafver du med mig skaffa? Gack bort till dins faders Propheter, och till dine moders Propheter. Israels Konung sade till honom: Nej; ty HERREN hafver församlat dessa tre Konungar, på det han skall gifva dem uti de Moabiters händer.

2Kung 3:14. Elisa sade: Så sant som HERREN Zebaoth lefver, för hvilkom jag står, om jag icke ansåge Josaphat, Juda Konung, jag ville icke anse dig eller akta dig.

2Kung 3:15. Så låter nu en spelman komma hit. Och då spelmannen spelade på strängerna, kom HERRANS hand öfver honom;

2Kung 3:16. Och han sade: Detta säger HERREN: Görer grafver vid denna bäcken här och der.

2Kung 3:17. Förty så säger HERREN: I skolen intet väder eller regn se; likväl skall bäcken varda full med vatten, så att I, och edart folk, och edra öker skola få dricka.

2Kung 3:18. Dertill är detta en ringa ting för HERRANOM; han skall ock gifva de Moabiter i edra händer;

2Kung 3:19. Så att I skolen slå alla fasta städer, och alla utvalda städer, och skolen omkullhugga all god trä, och skolen förstoppa alla vattubrunnar, och skolen förderfva alla goda åkrar med stenar.

2Kung 3:20. Om morgonen, då man spisoffer offrade, si, då kom ett vatten på den vägen ifrån Edom, och fyllde landet med vatten.

2Kung 3:21. Då nu de Moabiter hörde, att Konungarna drogo upp till att strida emot dem, kallade de tillhopa alla, som vuxne voro att bära vapen, och derutöfver, och drogo intill gränson.

2Kung 3:22. Och som de om morgonen bittida uppstode, och solen uppgick öfver vattnet, tyckte de Moabiter, att vattnet emot dem var rödt såsom blod;

2Kung 3:23. Och de sade: Det är blod; Konungarna hafva slagits inbördes med svärd, och den ene hafver slagit den andra. Nu Moab, statt upp, och tag byte.

2Kung 3:24. Men då de kommo till Israels lägre, reste Israel upp, och slog de Moabiter, och de flydde för dem; men de kommo in, och slogo Moab;

2Kung 3:25. Bröto städerna neder, och hvar och en kastade sin sten på alla goda åkrar, och uppfyllde dem, och förstoppade alla vattubrunnar, och fällde all god trä, tilldess att allenast stenarna i tegelmuren qvare blefvo; och de kringhvärfde staden med slungor, och slogo honom.

2Kung 3:26. Då de Moabiters Konung såg att striden vardt honom för stark, tog han sjuhundrade män till sig, som svärd utdrogo, till att slå ut emot Edoms Konung; men de kunde icke.

2Kung 3:27. Då tog han sin första son, som i hans stad skulle Konung vordit, och offrade honom till ett bränneoffer på muren. Då kom en stor vrede öfver Israel; så att de drogo ifrå honom, och vände till landet igen.

2 KUNGABOKEN, 4. CAPITLET

Elisa under med oljan, hustrun, sonen, den döda, moset, brödet.

2Kung 4:1. Och en qvinna utaf de Propheters söners hustrur ropade till Elisa, och sade: Din tjenare, min man, är död blefven; så vetst du, att han din tjenare fruktade HERRAN; nu kommer den han skyldig var, och vill taga båda mina söner till trälar.

2Kung 4:2. Elisa sade till henne: Hvad skall jag göra dig? Säg mig, hvad hafver du i huset? Hon sade: Din tjenarinna hafver intet i huset, utan ena kruko med oljo.

2Kung 4:3. Han sade: Gack bort, och beds af alla dina grannhustrur tom käril, väl mång;

2Kung 4:4. Och gack in, och slut dörrena igen efter dig, med dina söner, och gjut i all kärilen; och när du hafver fyllt dem, så tag bort dem.

2Kung 4:5. Hon gick bort, och slöt dörrena igen efter sig, samt med sina söner; de båro kärilen fram till henne, och hon göt uti.

2Kung 4:6. Och då kärilen voro full, sade hon till sin son: Hemta mig ännu ett kärile. Han sade till henne: Här är intet kärile mer. Så stadnade oljan.

2Kung 4:7. Och hon gick bort, och sade det Guds mannenom. Han sade: Gack bort, sälj oljona, och betala dem du skyldig äst; men du och dine söner, lefver utaf det andra, som öfver är.

2Kung 4:8. Och det begaf sig på en tid, att Elisa gick till Sunem. Der var en rik qvinna, och hon höll honom uppe, så att han fick sig der mat. Och som han ofta färdades derigenom, gick han ju in till henne, och åt när henne.

2Kung 4:9. Och hon sade till sin man: Si, jag förmärker, att denne Guds mannen är helig, som alltid går här fram.

2Kung 4:10. Låt oss göra en liten brädesal, och sätta derin en säng, bord, stol, och ljusastaka; på det att, när han till oss kommer, må han der blifva.

2Kung 4:11. Så hände det sig på en tid, att han kom ditin, och lade sig i salen, och sof derinne;

2Kung 4:12. Och sade till sin tjenare Gehasi: Kalla den Sunamitiskona. Och då han hade kallat henne, gick hon fram för honom.

2Kung 4:13. Han sade till honom; Säg henne: Si, du hafver gjort oss alla denna tjenstena; hvad skall jag göra dig? Hafver du något värf till Konungen, eller till härhöfvitsmannen? Hon sade: Jag bor ibland mitt folk.

2Kung 4:14. Han sade: Hvad skall man då göra henne? Gehasi sade: Ack! hon hafver ingen son, och hennes man är gammal.

2Kung 4:15. Han sade: Kalla henne. Och då han hade kallat henne, kom hon i dörrena.

2Kung 4:16. Och han sade: På denna tiden, när frukten kan lefva, skall du hafva en son i famnen. Hon sade: Ack! nej, min Herre, du Guds man, ljug icke för dine tjenarinno.

2Kung 4:17. Och qvinnan vardt hafvandes, och födde en son, på samma tiden då frukten lefva kunde, såsom Elisa hade sagt henne.

2Kung 4:18. Då pilten vardt stor, hände sig, att han gick ut till sin fader, till skördemännerna;

2Kung 4:19. Och sade till sin fader: Ack! mitt hufvud, mitt hufvud. Han sade till sin tjenare: Haf honom bort till sina moder.

2Kung 4:20. Och han tog honom, och hade honom till hans moder. Och hon satte honom i sitt sköte allt intill middagen; då blef han död.

2Kung 4:21. Och hon gick upp, och lade honom på Guds mansens säng, slöt till, och gick ut;

2Kung 4:22. Och kallade sin man, och sade: Sänd mig en af tjenarena, och ena åsninno; jag vill till Guds mannen, och komma igen.

2Kung 4:23. Han sade: Hvi vill du till honom? Är dock i dag icke nymånad eller Sabbath. Hon sade: Väl.

2Kung 4:24. Och hon sadlade åsninnona, och sade till tjenaren: Drif uppå, och låt oss icke töfva med ridandet, såsom jag säger dig.

2Kung 4:25. Alltså drog hon åstad, och kom till Guds mannen på Carmels berg. Som nu Guds mannen såg henne komma, sade han till sin tjenare Gehasi: Si, den Sunamitiskan är der;

2Kung 4:26. Så löp nu emot henne, och fråga henne, om henne, och hennes man, och son väl går. Hon sade: Väl.

2Kung 4:27. Men då hon uppkom till Guds mannen på berget, fick hon honom om hans fötter. Och Gehasi gick fram, och ville drifva henne bort; men Guds mannen sade: Låt blifva henne; förty hennes själ är bedröfvad; och HERREN hafver mig det fördolt, och icke låtit mig det förstå.

2Kung 4:28. Hon sade: När hafver jag bedts en son af min herra? Sade jag icke, att du icke skulle bespotta mig?

2Kung 4:29. Han sade till Gehasi: Begjorda dina länder, och tag min staf i dina hand, och gack åstad; om någor möter dig, så helsa honom intet; och om någor helsar dig, så svara honom intet; och lägg min staf på piltens anlete.

2Kung 4:30. Men piltens moder sade: Så sant som HERREN lefver, och din själ, jag släpper dig icke. Då stod han upp, och följde henne.

2Kung 4:31. Men Gehasi var allaredo gången framför dem, och lade stafven på piltens anlete; men der var hvarken röst eller sinne. Och han gick tillbaka igen emot honom, och bådade honom, och sade: Pilten är icke uppväckt.

2Kung 4:32. Och då Elisa kom i huset, si, då låg pilten död på hans säng.

2Kung 4:33. Och han gick in, och slöt igen dörrena om sig båda, och bad till HERRAN;

2Kung 4:34. Och steg upp, och lade sig öfver pilten, och lade sin mun på piltens mun, och sin ögon på hans ögon, och sina händer på hans händer, och räckte sig så ut öfver honom, så att piltens kropp vardt varm.

2Kung 4:35. Men han stod åter upp, och gick en gång hit och dit i huset, och steg upp, och räckte sig ut öfver honom. Då prustade pilten sju resor; sedan lät pilten ögonen upp.

2Kung 4:36. Och han kallade Gehasi, och sade: Kalla Sunamitiskona. Och då han hade kallat henne, kom hon in till honom. Han sade: Tag här din son.

2Kung 4:37. Då kom hon, och föll till hans fötter, och tillbad på jordena; och tog sin son, och gick ut.

2Kung 4:38. Då Elisa kom igen till Gilgal, vardt dyr tid i landena, och de Propheters söner bodde för honom. Och han sade till sin tjenare: Sätt fram en stor gryto, och koka ett mos för Propheternas söner.

2Kung 4:39. Så gick en ut på markena till att hemta krydde; och han fann en kurbitsstjelk, och hemte deraf vildkurbits sitt kläde fullt. Och då han kom, skar han det i grytona till moset; förty de kände det icke.

2Kung 4:40. Och då de gåfvo det upp för männerna till att äta, och de åto af moset, ropade de, och sade: O! Guds man, döden i grytone; ty de kunde icke ätat.

2Kung 4:41. Han sade: Hafver hit mjöl; och han kastade det i grytona, och sade: Gif upp för folket, att de måga äta. Så var det intet bittert i grytone.

2Kung 4:42. Och en man kom ifrå BaalSalisa, och bar Guds mannenom förstlingsbröd, nämliga tjugu bjuggbröd, och ny säd i sin kjortel. Men han sade: Gif det folkena, att de äta.

2Kung 4:43. Hans tjenare sade: Hvad kan det slå framför hundrade män? Han sade: Gif det folkena, att de måga äta; förty så säger HERREN: De skola äta, och skall ändå öfverblifva.

2Kung 4:44. Och han lade det fram för dem, så att de åto; och blef ändå öfver, efter HERRANS ord.

2 KUNGABOKEN, 5. CAPITLET

Naaman renas. Gehasi smittas.

2Kung 5:1. Naaman, Konungens härhöfvitsman af Syrien, var en härlig man för sin herra, och mycket aktad; förty genom honom hade HERREN gifvit salighet i Syrien; och han var en mägtig man, dock spitelsk.

2Kung 5:2. Och krigsmännerna i Syrien voro utfallne, och hade bortfört en liten pigo utur Israels land; och hon var i tjenst när Naamans hustru.

2Kung 5:3. Hon sade till sina fru: Ack! att min herre vore när den Propheten i Samarien, den skulle väl göra honom fri ifrå hans spitelsko.

2Kung 5:4. Då gick hon in till sin herra, och gaf honom det tillkänna, och sade: Så och så hafver den pigan af Israels land sagt.

2Kung 5:5. Konungen i Syrien sade: Så far dit, och jag vill skrifva Israels Konung ett bref till. Och han drog dit, och tog med sig tio centener silfver, och sextusend gylden, och tio högtidskläder;

2Kung 5:6. Och förde brefvet till Israels Konung, och det lydde alltså: När detta bref kommer till dig, si, så vet att jag hafver sändt min tjenare Naaman till dig, att du gör honom fri ifrån hans spitelsko.

2Kung 5:7. När Israels Konung las brefvet, ref han sin kläder sönder, och sade: Är jag då Gud, att jag skulle kunna döda och lif gifva, efter han sänder till mig, att jag skall göra den mannen fri ifrå hans spitelsko? Märker och ser, huru han söker tillfälle emot mig.

2Kung 5:8. Då Elisa den Guds mannen det hörde, att Israels Konung hade rifvit sin kläder sönder, sände han till honom, och lät säga honom: Hvi hafver du rifvit din kläder? Låt honom komma till mig, att han må förnimma att en Prophet är i Israel.

2Kung 5:9. Alltså kom Naaman med hästar och vagnar, och höll för Elisa husdörr.

2Kung 5:10. Då sände Elisa ett båd till honom, och lät säga honom: Gack bort, och två dig sju resor i Jordan; och ditt kött skall komma sig till igen, och varda rent.

2Kung 5:11. Då vardt Naaman vred, och drog sina färde, och sade: Jag mente han skulle komma hitut till mig, och gå fram, och åkalla HERRANS sins Guds Namn, och med sine hand taga på rummet, och så bota spitelskona.

2Kung 5:12. Äro icke Abana och Pharphars vatten i Damascon bättre än all vatten i Israel, att jag må två mig deruti, och varda ren? Och vände sig, och for sin väg med vrede.

2Kung 5:13. Då gingo hans tjenare till honom, och talade till honom, och sade: Min fader, om Propheten hade sagt dig något dråpeligit före, skulle du icke hafva gjort det? Huru mycket mer, medan han säger till dig: Två dig, så varder du ren?

2Kung 5:14. Då steg han af, och doppade sig i Jordan sju resor, såsom Guds mannen sagt hade; och hans kött kom till sig igen, såsom en ung drängs kött, och vardt ren.

2Kung 5:15. Och han vände om igen till Guds mannen, med all sin skara. Och då han kom in, gick han fram för honom, och sade: Si, jag vet, att ingen Gud är i all land, utan i Israel; så tag nu välsignelse af dinom tjenare.

2Kung 5:16. Men han sade: Så sant som HERREN lefver, för hvilkom jag står, jag tager det icke. Och han nödgade honom, att han skulle tågat; men han ville icke.

2Kung 5:17. Då sade Naaman: Må då icke dinom tjenare varda gifvet en börda af denna jordene, så mycket som två mular orka bära? ty din tjenare vill icke mer androm gudom offra, och bränneoffer göra, utan HERRANOM;

2Kung 5:18. Att HERREN ville derutinnan vara dinom tjenare nådelig, när jag tillbeder i Rimmons hus, när min herre går uti Rimmons hus till att tillbedja der, och han stödjer sig vid mina hand.

2Kung 5:19. Han sade till honom: Far i frid. Och han for ifrå honom ett litet stycke vägs på markene.

2Kung 5:20. Då tänkte Gehasi, Gudsmannens Elisa tjenare: Si, min herre hafver spart denna Syren Naaman, så att han intet hafver tagit af honom, det han hit hade; så sant som HERREN lefver, jag vill löpa efter honom, och taga något af honom.

2Kung 5:21. Alltså jagade Gehasi efter Naaman; och då Naaman såg, att han lopp efter honom, steg han af vagnen emot honom, och sade: Går det väl till?

2Kung 5:22. Han sade: Ja; men min herre hafver sändt mig, och låter dig säga: Si, nu på stundene äro till mig komne ifrå Ephraims berg två unga män utaf de Propheters söner. Gif dem en centener silfver, och tu högtidskläder.

2Kung 5:23. Naaman sade: Gerna; tag två centener. Och han nödgade honom, och band två centener silfver i två säcker, och tu högtidskläder, och fick det två sina tjenare; och de båro det med honom.

2Kung 5:24. Och då han kom till mörkt rum, tog han det utaf deras händer, och lade det öfver en sido i huset, och lät männerna gå; och de gingo bort.

2Kung 5:25. Då gick han fram för sin herra. Och Elisa sade till honom: Hvadan kommer du, Gehasi? Han sade: Din tjenare hafver hvarken hit eller dit gångit.

2Kung 5:26. Han sade till honom: Månde icke mitt hjerta vandra med dig, då mannen vände om igen ifrå sin vagn emot dig? Nu, du hafver tagit silfver och kläder, oljogårdar, vingårdar, får, oxar, tjenare och tjenarinnor.

2Kung 5:27. Men Naamans spitelska skall låda vid dig, och dina säd, till evig tid. Så gick han ut ifrå honom spitelsker såsom en snö.

2 KUNGABOKEN, 6. CAPITLET

Jernet flyter. De Syrers blindhet. Samarie belägring, hunger.

2Kung 6:1. De Propheters söner sade till Elisa: Si, rummet, der vi för dig bo, är oss för trångt.

2Kung 6:2. Låt oss gå till Jordan; och hvar och en hemte der timber, att vi måge bygga oss der ett rum till att bo uti. Han sade: Går åstad.

2Kung 6:3. Och en sade: Kom ock du, och gack med dina tjenare. Han sade: Jag vill gå med.

2Kung 6:4. Och han gick med dem. Och då de kommo till Jordan, höggo de trä neder.

2Kung 6:5. Och som en af dem fällde ett trä, föll yxen i vattnet; och han ropade, och sade: Ack! ve, min herre; och hon är mig lånt.

2Kung 6:6. Men Guds mannen sade: Hvar är hon fallen? Och då han viste honom rummet, skar han ett trä af, och kastade det dit; och yxen flöt uppe.

2Kung 6:7. Och han sade: Tag henne upp. Han räckte ut sina hand, och tog henne.

2Kung 6:8. Och Konungen i Syrien förde örlig emot Israel. Och han rådfrågade med sina tjenare, och sade: Vi vilje lägra oss der och der.

2Kung 6:9. Men Guds mannen sände till Israels Konung, och lät säga honom: Tag dig till vara, att du icke drager till det rummet; förty de Syrer ligga der.

2Kung 6:10. Så sände då Israels Konung bort till det rummet, som Guds mannen om sade, förvarade det, och höll der vakt; och gjorde det icke en gång eller två gångor allena.

2Kung 6:11. Då vardt Konungens hjerta i Syrien illa tillfreds deröfver, och kallade sina tjenare, och sade till dem: Viljen I då icke säga mig, hvilken af våra är flydd till Israels Konung?

2Kung 6:12. Då sade en af hans tjenare: Icke så, min herre Konung; utan Elisa, den Propheten i Israel, säger Konungenom i Israel allt det du talar i kammaren, der din säng är.

2Kung 6:13. Han sade: Så går bort, och ser till hvar han är, att jag må sända bort och låta hemta honom. Och de underviste honom, och sade: Si, i Dothan är han.

2Kung 6:14. Då sände han dit hästar och vagnar, och en stor magt. Och som de ditkommo om nattena, belade de staden.

2Kung 6:15. Och Guds mansens tjenare stod bittida upp, att han skulle gå ut; och si, då låg en här om staden, med hästar och vagnar. Då sade hans tjenare till honom: Ack! ve, min Herre, hvad vilje vi nu göra?

2Kung 6:16. Han sade: Frukta dig intet; förty de äro flere som med oss äro, än de som med dem äro.

2Kung 6:17. Och Elisa bad, och sade: HERRE, öppna honom ögonen, att han må se. Då öppnade HERREN tjenarenom hans ögon, att han fick se. Och si, då var berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa.

2Kung 6:18. Och då de kommo ditneder till honom, bad Elisa, och sade: HERRE, slå detta folket med blindhet Och han slog dem med blindhet, efter Elisa ord.

2Kung 6:19. Och Elisa sade till dem: Detta är icke den vägen, eller den staden; följer mig efter, jag vill föra eder till den man, som I söken; och förde dem till Samarien.

2Kung 6:20. Som de kommo till Samarien, sade Elisa: HERRE, öppna dessom ögonen, att de måga se. Och HERREN öppnade dem ögonen, att de sågo. Och si, då voro de midt i Samarien.

2Kung 6:21. Och Israels Konung, då han såg dem, sade han till Elisa: Min fader, skall jag slå dem?

2Kung 6:22. Han sade: Du skall icke slå dem; de som du får med ditt svärd och båga, dem slå. Sätt dem vatten och bröd före, att de måga äta och dricka; och lät dem fara till sin herra.

2Kung 6:23. Så vardt dem tillredd en stor måltid. Och när de hade ätit och druckit, lät han dem gå, så att de drogo till sin herra. Och sedan kom icke mer krigsfolk af Syrien i Israels land.

2Kung 6:24. Derefter begaf sig, att Benhadad, Konungen i Syrien, församlade all sin här, och drog upp, och belade Samarien.

2Kung 6:25. Och en hård tid var i Samarien; men de belade staden, intilldess ett åsnahufvud galt åttatio silfpenningar; och en fjerdedel af ett kab dufvoträck fem silfpenningar.

2Kung 6:26. Och då Israels Konung gick på murenom, ropade en qvinna till honom, och sade: Hjelp mig, min herre Konung.

2Kung 6:27. Han sade: Hjelper icke HERREN dig, hvadan skulle jag hjelpa dig? Af loganom, eller af pressenom?

2Kung 6:28. Och Konungen sade till henne: Hvad är dig? Hon sade: Denna qvinnan sade till mig: Få hit din son, att vi måge äta honom, i dag; i morgon vilje vi äta min son.

2Kung 6:29. Så hafve vi kokat min son, och ätit. Och jag sade till henne den andra dagen: Få hit din son, och låt oss äta; men hon undstack sin son.

2Kung 6:30. Då Konungen hörde qvinnones ord, ref han sin kläder sönder, vid han gick på murenom. Då såg allt folket, att han hade en säck på kroppenom, innan under.

2Kung 6:31. Och han sade: Gud göre mig det och det, om Elisa, Saphats sons, hufvud skall i dag blifva ståndandes på honom.

2Kung 6:32. Och Elisa satt i sitt hus. Och de äldste såto när honom. Och han sände en man framför sig. Men förr än bådet kom till honom sade han till de äldsta: Hafven I sett, huru denne mördaren hafver hitsändt, att taga mitt hufvud af? Ser till, när bådet kommer, att I lycken dörrena igen, och klämmer honom med dörrene; si, dönen af hans herras fötter följer efter honom.

2Kung 6:33. Vid han ännu med dem talade, si, då kom bådet ned till honom, och sade: Si, detta onda kommer af HERRANOM; hvad skall jag mer vänta af HERRANOM?

2 KUNGABOKEN, 7. CAPITLET

Samaria frälsas. Hungern stillas. Riddaren förtrampas.

2Kung 7:1. Men Elisa sade: Hörer HERRANS ord; så säger HERREN: I morgon på denna tiden skall en skäppa semlomjöl gälla en sikel, och två skeppor bjugg en sikel, i Samarie port.

2Kung 7:2. Då svarade en riddare, vid hvilkens hand Konungen sig stödde, Guds mannenom, och sade: Om HERREN än gjorde fenster på himmelen, huru kunde detta ske? Han sade: Si, du skall få se det med din ögon; men intet skall du äta deraf.

2Kung 7:3. Och fyra spitelske män voro utan porten, och den ene sade till den andra: Hvad vilje vi blifva här tilldess vi dö?

2Kung 7:4. Det vi än ville gå in i staden, så är hård tid i stadenom, att vi måste dock der dö; blifve vi ock här, så måste vi ock dö. Så låt oss nu gå bort, och gifva oss till de Syrers här; låta de oss lefva, så lefve vi; dräpa de oss, så äre vi döde.

2Kung 7:5. Och de voro bittida uppe om morgonen, på det de skulle gå till de Syrers här. Och som de kommo till det främsta på lägret, si, då var der ingen.

2Kung 7:6. Ty Herren hade låtit de Syrer höra en gny af hästar och vagnar, och af en mägtig här, så att de sade till hvarannan: Si, Israels Konung hafver besoldat emot oss de Hetheers Konungar, och de Egyptiers Konungar, att de skola komma öfver oss;

2Kung 7:7. Och stodo upp, och flydde bittida om morgonen, och läto blifva sina hyddor, hästar, åsnar och lägret, såsom det stod, och flydde med deras lif derifrå.

2Kung 7:8. Som nu de spitelske kommo till det främsta af lägret, gingo de in uti ena hyddo; åto och drucko, och togo silfver och guld, och kläder, och gingo bort, och förgömde det; och kommo igen, och gingo in uti en annor hyddo, och togo derut, och gingo bort, och förgömde det.

2Kung 7:9. Men de sade till hvarannan: Låt oss icke så göra; denne dagen är ett godt bådskaps dag; om vi detta förtige, och bide intill ljus morgon, så varder vår missgerning funnen. Så låt oss nu gå bort och bebåda det i Konungshuset;

2Kung 7:10. Och då de kommo, ropade de vid stadsporten, och underviste dem och sade: Vi kommo uti de Syrers lägre, och si, der är ingen, ej heller någor menniskos röst; utan hästar och åsnar bundne, och hyddorna såsom de stå.

2Kung 7:11. Då ropade man till porthållarena, att de skulle det derinne säga i Konungshuset.

2Kung 7:12. Och Konungen stod upp om nattena, och sade till sina tjenare: Jag vill säga eder, huru de Syrer bära sig åt med oss; de veta att vi lide hunger, och äro utu lägret gångne, och hafva fördolt sig i markene, och tänka: När de gå utu staden, vilje vi gripa dem lefvande, och komma så i staden.

2Kung 7:13. Då svarade en af hans tjenare, och sade: Man må taga de fem hästar, som ännu igenblefne äro härinne; si, de äro härinne igenblefne af hela hopen i Israel, de andre äro åtgångne; låt oss dem sända och beset.

2Kung 7:14. Då togo de två vagnhästar; och Konungen sände dem till i de Syrers lägre, och sade: Farer, och ser till.

2Kung 7:15. Och de drogo efter dem allt intill Jordan, si, då låg vägen full med kläder och tyg, som de Syrer hade ifrå sig kastat, då de hastade sig. Båden kommo igen, och underviste det Konungenom,

2Kung 7:16. Då gick folket ut, och skinnade de Syrers lägre. Och så galt en skäppa semlomjöl en sikel, och desslikes två skäppor bjugg ock en sikel, efter HERRANS ord.

2Kung 7:17. Men Konungen skickade den riddaren, vid hvilkens hand han stödde sig, i porten; och folket förtrampade honom i portenom, så att han blef död, såsom Guds mannen sagt hade, då Konungen hade gångit ned till honom.

2Kung 7:18. Och skedde såsom Guds mannen med Konungenom talat hade, då han sade: I morgon på denna tiden skola två skäppor bjugg gälla en sikel, och en skäppa semlomjöl en sikel, i Samarie port.

2Kung 7:19. Och riddaren svarade Guds mannenom, och sade: Si, om HERREN än gjorde fenster på himmelen, huru kunde detta ske? Men han sade: Si, med din ögon skall du se det, och intet äta deraf.

2Kung 7:20. Och det gick honom ock så; ty folket förtrampade honom i portenom, så att han blef död.

2 KUNGABOKEN, 8. CAPITLET

Sju års hunger. Benhadads död. Hasael, Joram, Ahasia strida.

2Kung 8:1. Elisa talade med den qvinnone, hvilkens son han hade lefvande gjort, och sade: Statt upp och gack dina färde med ditt hus, och var främmande hvar du kan; ty HERREN varder kallandes en hunger, och han skall komma öfver landet i sju år.

2Kung 8:2. Qvinnan stod upp, och gjorde såsom Guds mannen sade: och drog åstad med sitt hus, och var främmande uti de Philisteers land i sju år.

2Kung 8:3. Då de sju åren förlidne voro, kom qvinnan åter utu de Philisteers land; och hon gick ut till att ropa till Konungen om sitt hus och åker.

2Kung 8:4. Då talade Konungen med Gehasi, den Guds mansens tjenare, och sade: Förtälj mig all de stora ting, som Elisa gjort hafver.