S. LUCE EVANGELIUM.

1873 Carl XII:s Bibel

LUCE, 1. CAPITLET

Johannes. Jesus aflas. Johannes födes, omskäres. Zacharie lofsång.

Luk 1:1. Efter månge hafva tagit sig före att beskrifva de ting, som ibland oss aldravissast äro;

Luk 1:2. Såsom de oss sagt hafva, som af begynnelsen det med sin ögon sågo, och sjelfve en del voro af det de sade;

Luk 1:3. Syntes ock mig, sedan jag af begynnelsen all ting granneliga utfrågat hafver, ordenteligen skrifva dig till, min gode Theophile;

Luk 1:4. Att du må förfara vissa sanningen om de stycker, der du om undervister äst.

Luk 1:5. Uti Herodis, Judee Konungs, tid, var en Prest, utaf Abie skifte, benämnd Zacharias; och hans hustru, af Aarons döttrar, benämnd Elisabet.

Luk 1:6. De voro både rättfärdige för Gud, vandrande i all Herrans bud och stadgar ostraffeliga.

Luk 1:7. Och de hade inga barn; ty Elisabet var ofruktsam, och både voro de framlidne i sin ålder.

Luk 1:8. Så begaf det sig, då han i sitt skifte skulle hålla sitt Prestaämbete för Gudi,

Luk 1:9. Efter Presterskapets sed, och det föll på honom, att han skulle upptända rökelse, gick han in i Herrans tempel;

Luk 1:10. Och allt folket var utantill, och bad, så länge rökelsen skedde.

Luk 1:11. Så syntes honom Herrans Ängel, ståndandes på högra sidon vid rökaltaret.

Luk 1:12. Och Zacharias vardt förskräckt, då han såg honom, och en räddhåge föll öfver honom.

Luk 1:13. Så sade Ängelen till honom: Var icke förfärad, Zacharia; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, hvilkens namn du skall kalla Johannes.

Luk 1:14. Och dig skall varda glädje och fröjd; och månge skola fröjdas af hans födelse;

Luk 1:15. Ty han skall varda stor för Herranom; vin och starka drycker skall han icke dricka; och skall straxt i moderlifvet uppfylld varda med den Helga Anda;

Luk 1:16. Och han skall omvända många af Israels barn till Herran, deras Gud.

Luk 1:17. Och han skall gå för honom, med Elie anda och kraft, till att omvända fädernas hjerta till barnen, och de ohöriga till de rättfärdigas snällhet; och göra Herranom ett beredt folk.

Luk 1:18. Då sade Zacharias till Ängelen: Hvaraf skall jag detta veta? Ty jag är gammal, och min hustru är framliden i åldren.

Luk 1:19. Ängelen svarade, och sade till honom: Jag är Gabriel, som står i Guds åsyn, och är utsänd till att tala dig till, och båda dig denna goda tidenden.

Luk 1:20. Och si, du skall varda mållös, och skall intet kunna tala, intill den dagen, då detta sker; derföre, att du icke trodde minom ordom, hvilke skola fullkomnad varda i sin tid.

Luk 1:21. Och folket förbidde Zachariam, och förundrade sig, att han så länge dvaldes i templet.

Luk 1:22. Men då han utgick, kunde han intet tala med dem; och så förmärkte de, att han hade sett någon syn i templet; och han tecknade dem, och blef mållös.

Luk 1:23. Och det begaf sig, då hans ämbetsdagar ute voro, gick han hem i sitt hus.

Luk 1:24. Och efter de dagar vardt hans hustru Elisabet hafvandes; och fördolde sig i fem månader, och sade:

Luk 1:25. Så hafver nu Herren gjort med mig, i de dagar, då han såg till mig, på det han skulle borttaga min försmädelse ibland menniskorna.

Luk 1:26. Uti sjette månaden vardt Gabriel Ängel utsänd af Gudi, uti en stad i Galileen, benämnd Nazareth;

Luk 1:27. Till en jungfru, som förlofvad var enom man, hvilkens namn var Joseph, af Davids hus; och jungfrunes namn Maria.

Luk 1:28. Och Ängelen kom in till henne, och sade: Hel, full med nåd! Herren är med dig; välsignad du ibland qvinnor.

Luk 1:29. Då hon såg honom, vardt hon förfärad af hans tal, och tänkte uppå, hurudana helsning detta var.

Luk 1:30. Då sade Ängelen till henne: Frukta dig icke, Maria; ty du hafver funnit nåd för Gudi.

Luk 1:31. Si, du skall afla i ditt lif, och föda en son, hvilkens Namn du skall kalla JESUS.

Luk 1:32. Han skall varda stor, och kallas dens Högstas Son; och Herren Gud skall gifva honom hans faders Davids säte;

Luk 1:33. Och han skall vara en Konung öfver Jacobs hus i evig tid; och på hans rike skall ingen ände vara.

Luk 1:34. Då sade Maria till Ängelen: Huru skall detta tillgå? Ty jag vet af ingen man.

Luk 1:35. Ängelen svarade, och sade till henne: Den Helge Ande skall komma öfver dig, och dens Högstas kraft skall öfverskygga dig; derföre ock det Helga, som af dig födt varder, skall kallas Guds Son.

Luk 1:36. Och si, Elisabet, din fränka, hafver ock aflat en son i sin ålderdom; och detta är sjette månaden åt henne, som hetes vara ofruktsam;

Luk 1:37. Ty för Gud är ingen ting omöjelig.

Luk 1:38. Då sade Maria: Si, Herrans tjenarinna; varde mig efter ditt tal. Och Ängelen skiljdes ifrå henne.

Luk 1:39. Uti de dagar stod Maria upp, och gick i bergsbygdena med hast, uti Jude stad;

Luk 1:40. Och kom uti Zacharie hus, och helsade Elisabet.

Luk 1:41. Och det begaf sig, då Elisabet hörde Marie helsning, sprang barnet uti hennes lif. Och Elisabet vardt uppfylld med den Helga Anda;

Luk 1:42. Och hon ropade med höga röst, och sade: Välsignad du ibland qvinnor, och välsignad dins lifs frukt.

Luk 1:43. Och hvadan kommer mig detta, att mins Herras moder kommer till mig?

Luk 1:44. Si, då rösten af dine helsning kom i min öron, sprang barnet af glädje i mitt lif.

Luk 1:45. Och salig äst du, som trodde; ty all ting varda fullbordad, som dig sagd äro af Herranom.

Luk 1:46. Och Maria sade: Min själ prisar storliga Herran;

Luk 1:47. Och min ande fröjdar sig i Gudi, minom Frälsare;

Luk 1:48. Ty han hafver sett till sine tjenarinnos ringhet: Si, härefter varda all slägte mig saliga kallande.

Luk 1:49. Ty den Mägtige hafver gjort mägtig ting med mig, och hans Namn är heligt;

Luk 1:50. Och hans barmhertighet varar ifrå slägte till slägte, öfver dem som frukta honom.

Luk 1:51. Han hafver bedrifvit magt med sinom arm, och förskingrat dem, som högfärdige äro uti deras hjertas sinne.

Luk 1:52. De mägtige hafver han satt af sätet, och uppsatt de ringa.

Luk 1:53. De hungriga hafver han med god ting uppfyllt, och de rika hafver han låtit tomma blifva.

Luk 1:54. Han hafver upptagit sin tjenare Israel, tänkande på sina barmhertighet;

Luk 1:55. Såsom han sagt hafver till våra fäder, Abraham och hans säd, till evig tid.

Luk 1:56. Och Maria blef när henne vid tre månader; och gick så hem i sitt hus igen.

Luk 1:57. Så vardt då Elisabet tiden fullbordad att hon skulle föda, och hon födde en son.

Luk 1:58. Och hennes grannar och fränder fingo höra, att Herren hade gjort stor barmhertighet med henne, och fröjdade sig med henne.

Luk 1:59. Och det begaf sig, på åttonde dagen kommo de till att omskära barnet; och kallade honom, efter hans fader, Zacharias.

Luk 1:60. Då svarade hans moder, och sade: Ingalunda; men han skall heta Johannes.

Luk 1:61. Då sade de till henne: Uti dine slägt är ingen, som hafver det namnet.

Luk 1:62. Så tecknade de hans fader, hvad han ville kalla honom.

Luk 1:63. Och han äskade ena taflo, der han uti skref, sägandes: Johannes är hans namn; och alle förundrade sig derpå.

Luk 1:64. Och straxt öppnades hans mun, och hans tunga; och han talade, lofvandes Gud.

Luk 1:65. Och stor fruktan kom öfver alla deras grannar; och ryktet om allt detta gick ut öfver alla Judiska bergsbygdena.

Luk 1:66. Och alle de, som det hörde, sattet i sitt hjerta, sägande: Hvad månn varda utaf detta barnet? Ty Herrans hand var med honom.

Luk 1:67. Och hans fader Zacharias vardt uppfylld med den Helga Anda, propheterade, och sade:

Luk 1:68. Lofvad vare Herren, Israels Gud; ty han hafver besökt och förlossat sitt folk;

Luk 1:69. Och hafver upprättat oss salighetenes horn, uti sins tjenares Davids hus;

Luk 1:70. Såsom han i förtiden talat hafver, genom sina helga Propheters mun;

Luk 1:71. Att han skulle frälsa oss ifrå våra ovänner, och utur allas deras hand, som hata oss;

Luk 1:72. Och bevisa barmhertighet med våra fäder, och minnas på sitt helga Testamente;

Luk 1:73. Och på den ed, som han svorit hafver vårom fader Abraham, att gifva oss;

Luk 1:74. Att vi, frälste utur våra ovänners hand, måtte honom tjena utan fruktan;

Luk 1:75. I helighet och rättfärdighet, för honom, i alla våra lifsdagar.

Luk 1:76. Och du barn skall kallas dens Högstas Prophet; du skall gå för Herranom, till att bereda hans vägar;

Luk 1:77. Och gifva hans folke salighetenes kunskap, till deras synders förlåtelse;

Luk 1:78. Genom vår Guds innerliga barmhertighet, genom hvilken uppgången af höjdene hafver oss besökt;

Luk 1:79. Till att uppenbaras dem, som sitta i mörkret och dödsens skugga, och styra våra fötter på fridsens väg.

Luk 1:80. Och barnet växte upp, och stärktes i Andanom; och vistades i öknene, till den dagen han skulle framkomma för Israels folk.

LUCE, 2. CAPITLET

Jesus född, omskoren, i templet ställd. Simeon. Hanna. Jesus tolf år gammal.

Luk 2:1. Det begaf sig i den tiden, att af Kejsar Augusto utgick ett bud, att all verlden skulle beskattas;

Luk 2:2. Och denna beskattning var den första, och skedde under den höfdingen öfver Syrien, Cyrenio.

Luk 2:3. Och de gingo alle, hvar uti sin stad, till att låta beskatta sig.

Luk 2:4. Så for ock Joseph upp af Galileen, af den staden Nazareth, in uti Judiska landet, till Davids stad, som heter BethLehem; ty han var af Davids hus och slägt;

Luk 2:5. På det han skulle låta beskatta sig, med Maria, sin trolofvada hustru, hvilken hafvandes var.

Luk 2:6. Så begaf sig, medan de voro der, vordo dagarna fullbordade att hon skulle föda.

Luk 2:7. Och hon födde sin förstfödda Son, och svepte honom i lindakläder, och lade honom neder i en krubbo; ty dem var icke rum i herbergena.

Luk 2:8. Och i den samma ängden voro någre herdar, de der vakade, och höllo vård om nattena öfver sin hjord.

Luk 2:9. Och si, Herrans Ängel stod när dem, och Herrans klarhet kringsken dem; och de vordo storliga förfärade.

Luk 2:10. Och sade Ängelen till dem: Varer icke förfärade; si, jag bådar eder stor glädje, hvilken allo folkena vederfaras skall;

Luk 2:11. Ty i dag är eder födder Frälsaren, som är Christus Herren, i Davids stad.

Luk 2:12. Och detta skall vara eder för tecken: I skolen finna barnet svept i lindakläder, nederlagdt i en krubbo.

Luk 2:13. Och straxt vardt med Ängelen ett stort tal af den himmelska härskaran, de der lofvade Gud, och sade:

Luk 2:14. Ära vare Gud i höjdene, och frid på jordene, och menniskomen en god vilje.

Luk 2:15. Och det begaf sig, att Änglarna foro ifrå dem upp i himmelen, och herdarna begynte säga emellan sig: Låter oss nu gå till BethLehem, och se det som vi hafve hört skedt vara, det Herren oss uppenbarat hafver.

Luk 2:16. Och de gingo hasteliga, och funno Maria, och Joseph, och barnet nederlagdt i krubbon.

Luk 2:17. Och då de det sett hade, beryktade de ut hvad dem sagdt var om detta barnet.

Luk 2:18. Och alle, de det hörde, förundrade sig på de ting, som dem sagd voro af herdarna.

Luk 2:19. Men Maria gömde all dessa ord, betraktandes dem i sitt hjerta.

Luk 2:20. Och herdarna gingo tillbaka igen, prisade och lofvade Gud öfver allt det de hört och sett hade, såsom dem sagdt var.

Luk 2:21. Och då åtta dagar voro framgångne, att barnet skulle omskäras, kallades hans Namn JESUS; hvilket så kalladt var af Ängelen, förr än han aflad vardt i moderlifvet.

Luk 2:22. Och då deras renselsedagar voro fullkomnade, efter Mose lag, hade de honom till Jerusalem, på det de skulle bära honom fram för Herran;

Luk 2:23. Såsom skrifvet är i Herrans lag: Allt mankön, som först öppnar moderlifvet, skall kallas heligt Herranom;

Luk 2:24. Och på det de skulle offra, såsom sagdt var i Herrans lag, ett par turturdufvor, eller två unga dufvor.

Luk 2:25. Och si, i Jerusalem var en man, benämnd Simeon, och den mannen var rättfärdig och gudfruktig, och vänte efter Israels tröst; och den Helge Ande var med honom.

Luk 2:26. Och han hade fått svar af den Helga Anda, att han icke skulle se döden, utan han hade sett tillförene Herrans Christ.

Luk 2:27. Och han kom af Andans tillskyndelse i templet. Och föräldrarna båro in barnet Jesum, att de skulle göra för honom, såsom sedvänja var i lagen.

Luk 2:28. Då tog han honom i sin famn, och lofvade Gud, och sade:

Luk 2:29. Herre, nu låter du din tjenare fara i frid, efter som du sagt hafver;

Luk 2:30. Ty min ögon hafva sett dina salighet;

Luk 2:31. Hvilka du beredt hafver för allo folke;

Luk 2:32. Ett Ljus till Hedningarnas upplysning, och ditt folk Israel till pris.

Luk 2:33. Och Joseph och hans moder förundrade sig på det, som sades om honom.

Luk 2:34. Och Simeon välsignade dem, och sade till Maria, hans moder: Si, denne är satt till ett fall och uppståndelse mångom i Israel, och till ett tecken, hvilko emot sagdt varder.

Luk 2:35. Ja, ett svärd skall ock gå igenom dina själ, på det mång hjertans tankar skola uppenbaras.

Luk 2:36. Och der var en Prophetissa, benämnd Hanna, Phanuels dotter, af Assurs slägte; hon var kommen till en stor ålder, och hade lefvat i sju år med sin man, ifrå sin jungfrudom;

Luk 2:37. Och var nu en enka, vid fyra och åttatio år; hon kom aldrig bort utu templet, tjenandes Gudi, med fasto och böner, natt och dag.

Luk 2:38. Hon kom ock dertill i samma stundene, och prisade Herran; och talade om honom till alla dem, som i Jerusalem vänte förlossning.

Luk 2:39. Och då de all ting fullbordat hade efter Herrans lag, drogo de in i Galileen igen, uti sin stad Nazareth.

Luk 2:40. Men barnet växte upp, och förstärktes i Andanom, och uppfylldes med vishet; och Guds nåd var med honom.

Luk 2:41. Och hans föräldrar gingo årliga till Jerusalem, till Påskahögtiden.

Luk 2:42. Och då han vardt tolf åra gammal, och de uppfarne voro till Jerusalem, efter högtidenes sedvänjo;

Luk 2:43. Och de fullkomnat hade dagarna, och gingo hem igen, blef pilten Jesus qvar i Jerusalem, och Joseph och hans moder visste der intet af.

Luk 2:44. Men de mente, att han var i sällskapet, och de gingo ena dagsled, och sökte honom ibland fränder och vänner.

Luk 2:45. Och då de icke funno honom, gingo de till Jerusalem igen, och sökte honom.

Luk 2:46. Så begaf det sig, efter tre dagar funno de honom i templet, sittandes midt ibland de lärare, hörandes dem, och frågandes dem;

Luk 2:47. Och alle, de honom hörde, förskräckte sig öfver hans förstånd och svar.

Luk 2:48. Och då de sågo honom, förundrade de sig; och hans moder sade till honom: Min Son, hvi gjorde du oss detta? Si, din fader och jag hafve sökt efter dig sörjande.

Luk 2:49. Och han sade till dem: Hvad är det, att I sökten mig? Vissten I icke, att uti de stycker, som min Fader tillhöra, bör mig vara?

Luk 2:50. Och de förstodo icke ordet, som han med dem talade.

Luk 2:51. Och så for han ned med dem, och kom till Nazareth, och var dem underdånig; men hans moder gömde all dessa ord uti sitt hjerta.

Luk 2:52. Och Jesus växte till i visdom, ålder och nåde, för Gud och menniskor.

LUCE, 3. CAPITLET

Johannes lärer, döper. Jesu dop och fäder.

Luk 3:1. Uti femtonde årena af Tiberii Kejsaredöme, då Pontius Pilatus var landshöfding i Judeen, och Herodes var Tetrarcha i Galileen, och Philippus, hans broder, Tetrarcha i Itureen, och i den ängden Trachonitis, och Lysanias Tetrarcha i Abilene;

Luk 3:2. Under de öfversta Presterna Hannas och Caiphas, kom Guds befallning till Johannes, Zacharie son, i öknene.

Luk 3:3. Och han kom i alla den ängden vid Jordan, och predikade bättringenes döpelse, till syndernas förlåtelse;

Luk 3:4. Såsom skrifvet är i den boken af Esaie Prophetens ordom, den der säger: Uti öknen är en ropandes röst: Bereder Herrans väg; görer hans stigar rätta.

Luk 3:5. Alla dalar skola uppfyllas, och all berg och backar skola förnedras; och det krokot är, skall rätt varda, och det ojemnt är, skall vändas i släta vägar;

Luk 3:6. Och allt kött skall se Guds salighet.

Luk 3:7. Så sade han då till folket, som utgick till att döpas af honom: I huggormars afföda, ho hafver eder föregifvit, att I undkomma skolen den tillkommande vrede?

Luk 3:8. Görer fördenskull tillbörlig bättrings frukt; och tager eder icke före att säga vid eder sjelf: Vi hafve Abraham till fader; ty jag säger eder: Gud är mägtig uppväcka Abrahe söner af dessa stenar.

Luk 3:9. Och nu är allaredo yxen satt till rotena på trän; hvart och ett trä, som icke bär goda frukt, varder afhugget, och kastadt i elden.

Luk 3:10. Och folket frågade honom, sägande: Hvad skole vi då göra?

Luk 3:11. Svarade han, och sade till dem: Den der två kjortlar hafver, han gifve den som ingen hafver; och den der mat hafver, göre sammalunda.

Luk 3:12. Så kommo ock de Publicaner, till att döpas, och sade till honom: Mästar, hvad skole då vi göra?

Luk 3:13. Sade han till dem: Kräfver icke mer ut, än eder förelagdt är.

Luk 3:14. Frågade ock krigsmän honom, sägande: Hvad skole då vi göra? Sade han till dem: Görer ingom öfvervåld och orätt, och låter eder nöja åt edor lön.

Luk 3:15. Så begynte då folket hafva en gissan, och alle tänkte i sin hjerta om Johanne, om han icke var Christus.

Luk 3:16. Då svarade Johannes, och sade till alla: Jag döper eder i vatten; men en varder kommandes, som starkare är än jag, hvilkens skoremmar jag icke värd är att upplösa; han skall döpa eder med den Helga Anda, och med eld;

Luk 3:17. Hvilkens kastoskofvel är uti hans hand, och han skall rensa sin loga, och församla hvetet uti sina lado; men agnarna skall han uppbränna uti evig eld.

Luk 3:18. Och mång annor stycke förmanade han, och predikade för folket.

Luk 3:19. Då Herodes Tetrarcha vardt straffad af honom, för Herodias, sins broders Philippi hustrus, skull, och för allt det onda, som Herodes gjorde;

Luk 3:20. Öfver allt detta lade han Johannem i häktelse.

Luk 3:21. Och det begaf sig, då allt folket lät sig döpa, och Jesus vardt ock döpt, och bad, öppnades himmelen.

Luk 3:22. Och den Helge Ande kom ned i lekamlig hamn, såsom en dufva, på honom; och en röst kom af himmelen, som sade: Du äst min älskelige Son; uti dig behagar mig.

Luk 3:23. Och Jesus begynte vara vid tretio år; och han vardt hållen för Josephs son, hvilken var Eli son;

Luk 3:24. Hvilken var Matthats son; hvilken var Levi son; hvilken var Melchi son; hvilken var Janna son; hvilken var Josephs son;

Luk 3:25. Hvilken var Mattathie son; hvilken var Amos son; hvilken var Naums son; hvilken var Esli son; hvilken var Nagge son;

Luk 3:26. Hvilken var Maaths son; hvilken var Mattathie son; hvilken var Semei son; hvilken var Josephs son; hvilken var Juda son;

Luk 3:27. Hvilken var Johanna son; hvilken var Rhesa son; hvilken var Zorobabels son; hvilken var Salathiels son; hvilken var Neri son;

Luk 3:28. Hvilken var Melchi son; hvilken var Addi son; hvilken var Kosams son; hvilken var Elmodams son; hvilken var Ers son;

Luk 3:29. Hvilken var Jose son; hvilken var Eliezers son; hvilken var Jorims son; hvilken var Matthats son; hvilken var Levi son;

Luk 3:30. Hvilken var Simeons son; hvilken var Juda son; hvilken var Josephs son; hvilken var Jonans son; hvilken var Eliakims son;

Luk 3:31. Hvilken var Melea son; hvilken var Mainans son; hvilken var Matthatha son; hvilken var Nathans son; hvilken var Davids son;

Luk 3:32. Hvilken var Jesse son; hvilken var Obeds son; hvilken var Boas son; hvilken var Salmons son; hvilken var Naassons son;

Luk 3:33. Hvilken var Aminadabs son; hvilken var Arams son; hvilken var Esroms son; hvilken var Phares son; hvilken var Juda son;

Luk 3:34. Hvilken var Jacobs son; hvilken var Isaacs son; hvilken var Abrahams son; hvilken var Thara son; hvilken var Nachors son;

Luk 3:35. Hvilken var Saruchs son; hvilken var Ragua son; hvilken var Phalegs son; hvilken var Ebers son; hvilken var Sala son;

Luk 3:36. Hvilken var Cainans son; hvilken var Arphaxads son; hvilken var Sems son; hvilken var Noe son; hvilken var Lamechs son;

Luk 3:37. Hvilken var Mathusala son; hvilken var Enochs son; hvilken var Jareds son; hvilken var Maleleels son; hvilken var Cainans son;

Luk 3:38. Hvilken var Enos son; hvilken var Seths son; hvilken var Adams son; hvilken var Guds.

LUCE, 4. CAPITLET

Jesus frestas, lärer, utdrifves, helar.

Luk 4:1. Sedan gick Jesus ifrå Jordan igen, full med den Helga Anda, och vardt hafder af Andanom uti öknena;

Luk 4:2. Och frestades i fyratio dagar af djefvulen, och åt intet i de dagar; utan då de ändade voro, sedan hungrade honom.

Luk 4:3. Då sade djefvulen till honom: Äst du Guds Son, så säg till denna stenen, att han varder bröd.

Luk 4:4. Då svarade Jesus, och sade till honom: Det är skrifvet: Menniskan lefver icke allenast af bröd, utan af hvart och ett Guds ord.

Luk 4:5. Och djefvulen hade honom på ett högt berg, och viste honom all rike i verldene, uti ett ögnablick.

Luk 4:6. Och djefvulen sade till honom: Dig vill jag gifva all denna magten, och deras härlighet; ty de äro mig i händer gifven, och hvem jag vill, gifver jag dem.

Luk 4:7. Vill du nu falla ned, och tillbedja mig, så skola de all höra dig till.

Luk 4:8. Jesus svarade, och sade till honom: Gack bort ifrå mig, Satan; ty det är skrifvet: Din Herra Gud skall du tillbedja, och honom allena skall du dyrka.

Luk 4:9. Och hade han honom till Jerusalem, och satte honom uppå tinnarna af templet, och sade till honom: Äst du Guds Son, så gif dig här nedföre.

Luk 4:10. Ty det är skrifvet: Han skall befalla sina Änglar om dig; att de skola förvara dig;

Luk 4:11. Och bära dig på sina händer, att du icke stöter din fot emot stenen.

Luk 4:12. Då svarade Jesus, och sade till honom: Det är sagdt: Du skall icke fresta Herran din Gud.

Luk 4:13. Och sedan djefvulen hade fullkomnat all frestelsen, for han ifrå honom till en tid.

Luk 4:14. Och Jesus kom, genom Andans kraft, in i Galileen igen; och ryktet gick ut om honom i all den ängden deromkring.

Luk 4:15. Och han lärde i deras Synagogor, och vardt prisad af allom.

Luk 4:16. Och han kom till Nazareth, der han uppfödder var; och gick om Sabbathsdagen in i Synagogon, som hans sedvänja var, och stod upp, och ville läsa.

Luk 4:17. Då vardt honom fången Esaie Prophetens bok; och då han lät upp bokena, fann han det rummet, der skrifvet står:

Luk 4:18. Herrans Ande är öfver mig, derföre att han hafver smort mig; till att förkunna Evangelium dem fattigom hafver han sändt mig, till att läka de förkrossada hjerta; till att predika de fångar frihet, och dem blindom syn, och dem sönderslagnom förlossning;

Luk 4:19. Till att predika Herrans behageliga år.

Luk 4:20. Sedan lade han boken tillhopa, och fick tjenarenom, och satte sig; och allas deras ögon, som i Synagogone vore, aktade på honom.

Luk 4:21. Då begynte han till att säga till dem: I dag är denna Skrift fullbordad för edor öron.

Luk 4:22. Och de båro honom alle vittnesbörd, och förundrade sig på de nådefulla ord, som gingo af hans mun, och sade: Är icke denne Josephs son?

Luk 4:23. Då sade han till dem: Visserliga mågen I säga till mig denna liknelsen: Läkare, läk dig sjelfvan; huru stor ting hafve vi hört i Capernaum skedd vara; gör ock sådana här i ditt fädernesland.

Luk 4:24. Sade han: Sannerliga säger jag eder: Ingen Prophet är afhållen i sitt fädernesland.

Luk 4:25. Men jag säger eder i sanning: Många enkor voro i Israel, uti Elie tid, då himmelen igenlyckt var i tre år och sex månader, då stor hunger var öfver hela landet.

Luk 4:26. Och till ingen af dem vardt Elias sänd; utan till ena enko uti Sareptha Sidons.

Luk 4:27. Och månge spitelske voro i Israel, i Elisei Prophetens tid; och ingen af dem vardt ren gjord, förutan Naeman af Syrien.

Luk 4:28. Och alle, de i Synagogon voro, uppfylldes med vrede, då de detta hörde;

Luk 4:29. Och uppreste sig emot honom, och drefvo honom utu staden, och ledde honom ut öfverst på klinten af berget, der deras stad på byggder var, och ville stört honom der utföre;

Luk 4:30. Men han gick midt igenom dem sin väg.

Luk 4:31. Och han kom ned till den staden Capernaum i Galileen; och der lärde han dem om Sabbatherna.

Luk 4:32. Och de förundrade sig på hans lärdom; ty med hans tal var väldighet.

Luk 4:33. Och uti Synagogon var en menniska besatt med en oren djefvuls anda; och han ropade med höga röst,

Luk 4:34. Sägandes: Hej, hvad hafve vi med dig, Jesu Nazarene? Äst du kommen till att förderfva oss? Jag vet ho du äst, nämliga den Guds Helige.

Luk 4:35. Och Jesus näpste honom, sägandes: Var tyst, och gack ut af honom. Och djefvulen kastade honom midt ibland dem, och gick ut af honom, och gjorde honom ingen skada.

Luk 4:36. Och en förfärelse kom öfver dem alla; och de talade inbördes med hvarannan, sägande: Hvad skall detta vara? Ty han bjuder de orena andar med magt och väldighet, och de gå ut.

Luk 4:37. Och ryktet gick ut om honom allestäds i de landsändar deromkring.

Luk 4:38. Då Jesus uppstod utu Synagogon, gick han in i Simons hus. Och Simons svära betvingades med stora skälfvosot; då bådo de honom för henne.

Luk 4:39. Och han trädde in till henne, och näpste skälfvone; och skälfvan öfvergaf henne; och hon stod straxt upp, och tjente dem.

Luk 4:40. Då solen nedergick, alle de som hade sjukt folk af allahanda sjukor, ledde dem till honom; och han lade händerna på hvar och en, och gjorde dem helbregda.

Luk 4:41. Foro också djeflarna ut af mångom, ropade och sade: Du äst Christus, Guds Son; då näpste han dem, och stadde icke till att de skulle tala; ty de visste, att han var Christus.

Luk 4:42. Då dager vardt, gick han ut i ödemarken; och folket sökte honom, och kommo till honom, och förhöllo honom, att han icke skulle gå ifrå dem.

Luk 4:43. Då sade han till dem: Andra städer måste jag ock predika Guds rike; ty jag är dertill sänd.

Luk 4:44. Och han predikade uti de Synagogor i Galileen.

LUCE, 5. CAPITLET

Petri fiskafänge. En spitelsk, en borttagen. Rätt fasta. Mattheus.

Luk 5:1. Och det begaf sig, då folket föll honom öfver, på det de skulle höra Guds ord; och han stod utmed sjön Genesaret;

Luk 5:2. Och han såg två båtar stå i sjöstranden; men fiskarena voro utgångne af dem, till att två sin nät.

Luk 5:3. Då gick han in uti en båt, som var Simons, och bad honom, att han skulle lägga litet ut ifrå landet. Och han satte sig, och lärde folket utu båten.

Luk 5:4. Då han vände igen tala, sade han till Simon: Lägg ut på djupet, och kaster edor nät ut till drägt.

Luk 5:5. Då svarade Simon, och sade till honom: Mästar, vi hafve arbetat hela nattena, och fått intet; men på din ord vill jag kasta ut näten.

Luk 5:6. Och då de det gjorde, beslöto de en mägta stor hop fiskar; och deras nät gick sönder.

Luk 5:7. Och de vinkade till sina stallbröder, som voro uti den andra båten, att de skulle komma och hjelpa dem. Och de kommo, och uppfyllde båda båtarna, så att de begynte sjunka.

Luk 5:8. Då Simon Petrus det såg, föll han till Jesu knä, sägandes: Herre, gack ut ifrå mig; ty jag är en syndig menniska.

Luk 5:9. Ty en förskräckelse var kommen öfver honom, och öfver alla de med honom voro, för detta fiskafängets skull, som de fått hade;

Luk 5:10. Sammalunda ock öfver Jacobum och Johannem, Zebedei söner, som Simons stallbröder voro. Då sade Jesus till Simon: Var icke förfärad; härefter skall du taga menniskor.

Luk 5:11. Och de förde båda båtarna i land, och öfvergåfvo alltsammans, och följde honom.

Luk 5:12. Så begaf det sig, då han var uti en stad, och si, der var en man full med spitelsko; när han fick se Jesum, föll han ned på sitt ansigte, och bad honom, sägandes: Herre, om du vill, kan du göra mig renan.

Luk 5:13. Då räckte han ut handena, och tog på honom, sägandes: Jag vill, var ren. Och straxt gick spitelskan bort af honom.

Luk 5:14. Och han böd honom, att han det för ingom säga skulle; utan gack (sade han), och visa dig Prestenom, och offra för din renselse, efter som Mose budit hafver, dem till vittnesbörd.

Luk 5:15. Och ryktet gick ändå vidare ut om honom, och mycket folk församlade sig, att de skulle höra honom, och blifva botade af honom ifrå deras krankheter.

Luk 5:16. Men han gick afsides bort i ödemarkena, och bad.

Luk 5:17. Och det begaf sig på en dag, då han lärde, och der voro de Phariseer och Skriftlärde sittande, som komne voro utaf alla städer i Galileen, och Judeen, och af Jerusalem; och Herrans kraft var till att göra dem helbregda.

Luk 5:18. Och si, någre män båro ena mennisko på en säng, hvilken borttagen var, och de sökte efter, huru de skulle komma honom in, och läggan framför honom.

Luk 5:19. Och då de icke funno, för folkets skull, på hvilko sidon de skulle bäst komma honom in, stego de upp på taket, och släppte honom ned genom taket, med sängen, midt för Jesum.

Luk 5:20. Och då han såg deras tro, sade han till honom: Menniska, dina synder varda dig förlåtna.

Luk 5:21. Och de Skriftlärde och Phariseer begynte tänka, sägande: Ho är denne, som talar Guds hädelse? Ho kan förlåta synder, utan Gud allena?

Luk 5:22. Då Jesus förmärkte deras tankar, svarade han, och sade till dem: Hvad tänken I uti edor hjerta?

Luk 5:23. Hvilket är lättare säga: Dina synder varda dig förlåtna; eller säga: Statt upp, och gack?

Luk 5:24. Men på det I skolen veta, att Menniskones Son hafver magt på jordene förlåta synder, sade han till den borttagna: Dig säger jag, statt upp, tag dina säng, och gack i ditt hus.

Luk 5:25. Och han stod straxt upp för deras ögon, tog sängen, deruti han legat hade, och gick sina färde hem i sitt hus, och prisade Gud.

Luk 5:26. Och de förskräcktes alle, och lofvade Gud, och vordo fulle med fruktan, sägande: Vi hafve sett i dag sällsynt ting.

Luk 5:27. Sedan gick han ut, och fick se en Publican, benämnd Levi, sittandes vid tullen, och sade till honom: Följ mig.

Luk 5:28. Han stod upp, och följde honom, och öfvergaf alltsamman.

Luk 5:29. Och Levi gjorde honom ett stort gästabåd i sitt hus; och der voro en stor hop Publicaner, och andre som med dem till bords såto.

Luk 5:30. Och de Skriftlärde och Phariseer knorrade emot hans Lärjungar, sägande: Hvi äten I och dricken med de Publicaner och syndare?

Luk 5:31. Då svarade Jesus, och sade till dem: De behöfva icke läkare, som helbregda äro, utan de som kranke äro.

Luk 5:32. Jag är icke kommen till att kalla de rättfärdiga, utan syndare, till bättring.

Luk 5:33. Då sade de till honom: Hvi fasta Johannis lärjungar så ofta, och bedja så mycket, sammalunda ock de Phariseers lärjungar; men dine Lärjungar äta och dricka?

Luk 5:34. Sade han till dem: Icke kunnen I drifva bröllopsfolket till att fasta, så länge brudgummen är när dem?

Luk 5:35. Men de dagar skola komma, att brudgummen varder tagen ifrå dem; då skola de fasta i de dagar.

Luk 5:36. Och han sade ock till dem en liknelse: Ingen sätter en klut af nytt kläde på gammalt kläde; annars söndersliter han det nya, och den kluten af det nya skickar sig icke efter det gamla.

Luk 5:37. Och ingen låter nytt vin i gamla flaskor; annars slår det nya vinet flaskorna sönder, och spilles ut, och flaskorna blifva förderfvade;

Luk 5:38. Utan nytt vin skall man låta uti nya flaskor, och så blifva de både förvarad.

Luk 5:39. Och ingen, som dricker gammalt vin, begärar straxt nytt; ty han säger: Det gamla är bättre.

LUCE, 6. CAPITLET

Sabbaths lag. De tolf valde. Sann, osann salighet. Christelig vandel.

Luk 6:1. Och det begaf sig på en Eftersabbath, att han gick igenom säd; och hans Lärjungar ryckte upp ax, och gnuggade sönder med händerna, och åto.

Luk 6:2. Då sade somlige af de Phariseer till dem: Hvi gören I det som icke är lofligit göra om Sabbatherna?

Luk 6:3. Svarade Jesus, och sade till dem: Hafven I icke läsit hvad David gjorde, då han hungrade, och de med honom voro?

Luk 6:4. Huru han gick in i Guds hus, och tog skådobröden, och åt, och gaf desslikes dem som med honom voro; hvilket ingom lofligit var att äta, utan allenast Prestomen.

Luk 6:5. Och sade han till dem: Menniskones Son är en Herre, desslikes ock öfver Sabbathen.

Luk 6:6. Och det begaf sig på en annan Sabbath, att han gick in uti Synagogon, och lärde; och der var en menniska, hvilkens högra hand var borttvinad.

Luk 6:7. Och de Skriftlärde och Phariseer vaktade på honom, om han någon helbregda gjorde på Sabbathen, att de måtte finna något, der de kunde anklagan före.

Luk 6:8. Men han förstod deras tankar, och sade till menniskona, som den tvinada handen hade: Statt upp, och gack fram. Han stod upp, och gick fram.

Luk 6:9. Då sade Jesus till dem: Jag skall spörja eder: Må man göra väl om Sabbatherna, eller göra illa; hjelpa lifvet, eller förspillat?

Luk 6:10. Och han såg sig om på dem alla, och sade till menniskona: Räck ut dina hand. Han ock så gjorde. Och hans hand vardt honom färdig, såsom den andra.

Luk 6:11. Men de vordo ursinnige, och talades vid emellan sig, hvad de skulle göra åt Jesus.

Luk 6:12. Så hände det uti de dagar, att han utgick uppå ett berg till att bedja; och blef der öfver nattena i bönen till Gud.

Luk 6:13. Och då dager vardt, kallade han sina Lärjungar; och utvalde tolf af dem, hvilka han ock kallade Apostlar.

Luk 6:14. Simon, den han ock kallade Petrus, och Andreas, hans broder, Jacobus och Johannes, Philippus och Bartholomeus,

Luk 6:15. Mattheus och Thomas, Jacobus, Alphei son, och Simon, som kallas Zelotes,

Luk 6:16. Och Judas, Jacobs (son), och Judas Ischariothes, den ock förrädaren var.

Luk 6:17. Och han gick neder med dem, och stod på en plats i markene, och hele hopen af hans Lärjungar, och ganska mycket folk utaf allt Judiska landet, och Jerusalem, och ifrå Tyrus och Sidon, som vid hafvet ligga;

Luk 6:18. Hvilke komne voro, på det de ville höra honom, och varda botade af sina sjukdomar. Och de, som qvalde voro af de orena andar, vordo helbregda.

Luk 6:19. Och allt folket for efter att taga på honom; ty af honom gick kraft, som alla botade.

Luk 6:20. Och han lyfte upp sin ögon öfver sina Lärjungar, och sade: Salige ären I fattige; ty Guds rike hörer eder till.

Luk 6:21. Salige ären I, som nu hungren; ty I skolen blifva mättade. Salige ären I, som nu gråten; ty I skolen le.

Luk 6:22. Salige varden I, då menniskorna hata eder, och afskilja eder, och banna eder, och bortkasta edart namn, såsom det ondt vore, för menniskones Sons skull.

Luk 6:23. Glädjens och fröjdens på den dagen; ty si, edor lön är mycken i himmelen; sammalunda hafva deras fäder ock gjort Prophetomen.

Luk 6:24. Men ve eder, som rike ären; ty I hafven edar hugnad.

Luk 6:25.